Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
lugn för det resterande också. Hvar
kunde han ha fått pengar? Och så
mycket, så det räckte till gåfvor på
femhundra kronor till utställningar,
som inte rörde honom. För ingen
skulle inbilla en, att familjen Sjöfelt
frågade efter mejerihandteringen.
Deras eget mejeri var väl det ynkligaste,
man kunde se. Patronen gungade
nervöst af och an med stolen. Plötsligt
stannade den med ett ryck. Kunde
Patrik ha gått och förlofvat sig rikt?
Han satt en lång stund alldeles
orörlig. Jo, det var förstås den enda
förklaringen. Och då var det med
Dora Altberger. Patrik hade inte varit
borta från Sjöberga på ett halfår, inte
längre än till Västberga och Södertälje.
Och där fanns det inga stormrika
förnämiteter. Nej, det var förstås Dora.
Patronen steg upp och började gå
af och an. Han kände sig med ens
nästan darrhändt. Kors, en sådan
förbannad gammal räf. Det var inte illa
att få två tusen i ren förtjänst och
kontant för alla papperen och på samma
gång få kristna om sin fula dotter till
friherrinnan Sjöfelt. Och om några år
håfvade den blifvande
fideikommissarien till Sjöberga in en million plus
Västberga stora bryggeri. Patronen
kastade sin inte halfrökta enkronas
cigarr i spottlådan.
Men det skulle aldrig bli af, aldrig.
Patronen tog sig två glas medicin efter
hvarandra. Så satte han korken i
flaskan och gick med den in i sitt
skrifrum.
Lilly tyckte själf, att hon inte var
fullt så mörkrädd längre. Hon hade
först gått nedför allén och sedan förbi
stallet ut på landsvägen för att komma
in i parken genom grinden bortom
lust
785
huset. Ty för det första såg det väl
konstigt ut, ifall Anna eller Fina fick
se henne, när hon direkt vek om
hörnet af östra flygeln inåt den kol mörka
parken. Och för det andra kunde herr
Ek, ifall hon nu händelsevis kom att
möta honom, tro, att hon gått ut för
hans skull, och det var då fel.
Det var verkligen förfärligt
smutsigt, det måste hon däremot erkänna.
Galoscherna sögo sig fast i leran i
allén, och när hon kommit innanför
grinden vid lusthuset, kände hon, att
hon måtte ha tappat den ena.
Hon hade vant sig vid mörkret och
såg tydligt alla föremål på ett visst
afstånd. Men inte förty var hennes
tonfall särdeles förvånadt, när en manlig
figur plötsligt steg fram ur skuggan vid
östra flygeln.
”"Å, är det agronomen?”
"Ja, jag kunde inte låta bli att ta
mig min vanliga promenad, fast
väglaget inte precis är lockande. Här går
det väl an, men ute på vägen är det
ohyggligt smutsigt.’”’
”Ja, jag vet det. Jag har min
galosch någonstans där ute.’”
”Har fröken varit så långt i
mörkret? ”
”TJa, jag tog mig en långpromenad.
Det var alldeles ljust, när jag gick ut.”
Lilly undrade själf, hvarför hon
narrades.
- ”Jaså,” sade herr Ek endast. Lillys
öra, som onekligen blifvit ganska
uppöfvadt, konstaterade, att han yttrade det
lilla ordet med en liten ansats af sin
vanliga kylighet. Och den hade nyss
varit alldeles borta.
”"Och jag får lof att skynda mig
upp. Vi ha fått hit vår faster från
Stockhom. Henne har jag visst talat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
