Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
788
Lilly räckte fram sin hand, och han
tog den ett ögonblick. Plötsligt sade
han i sin vanliga, bestämda ton:
”Nu tror jag, att fröken Sjöfelt
skall gå upp. Och om fröken anser,
att vår bekantskap har varit till någon
glädje eller nytta för fröken, så gläder
det mig — mycket. För resten vill
” jag också tacka fröken.”
”För hvad då?”
De stodo orörliga båda två. Rundt
omkring dem föll regnet starkare, och
prasslet bland träden tilltog.
”Det kan jag inte säga. Men tack
i alla fall. Och märker fröken, hvad
allt omkring oss är vackert just nu?’”
Lilly stod alldeles stum, medan han
gick ut genom grinden och försvann
i mörkret på vägen. Hon stod kvar
till dess hon kände, att hon var
genomvåt. Då gick hon långsamt uppför
gången mot östra flygeln. Det hade
blifvit alldeles svart under träden af
regnet, som nu föll i ordentliga skurar,
men hon var ändå inte rädd, när hon
gick förbi den lilla järndörren på
kortändan af flygeln. På planen framför
entrén kom en mörk skugga emot
henne.
”Är det Lilly?”
Det var Patrik.
”Ja,” sade Lilly.
”"Hvad i hela friden gör du ute i
hällregnet? Vi ha letat efter dig en
halftimme.”
"’Jag gick ut och gick, och nu går
jag upp och lägger mig. Säg till, att
jag inte kommer ner och äter.’”
”Det, må jag säga, var ett skönt
sätt —"”
Lilly försvann mycket hastigt undan
fortsättningen uppför trappan till
entrén. I hallen hörde hon röster från
salongen, och hon skyndade sig upp.
ULRIK UHLAND
Hon måtte inte se salongsmässig ut just
nu. Men de därinne kunde ju inte
veta, att det var för att hon stått i regnet
och sagt adjö åt herr Joakim Ek. De
hade ju ingen aning om herr Joakim Ek.
TJUGONDE KAPITLET.
”Ja, skål på dig, Axel. Här har
du det förbaskadt trefligt.”
Den, som höjde sitt glas för att
skåla, var kamrer Hasselroth vid
bankfilialen. Han hade tittat in ett slag till
Nyman, sedan han varit inne på
kontoret. Bryggmästaren på Västberga
pilsnerbryggeri hade en hel liten våning
om tre rum och kök till sitt förfogande,
men herr Nyman, såsom ogift och alls
ingen sybarit, använde inte mera än
ett. Den lilla tamburen, som förde till
våningen, hade sin dörr snedt emot
ingången till kontoret på nedre botten
af bryggeribyggnaden.
”Åja, här är inte så dumt. Men
skulle du vilja göra mig den tjänsten
och smaka på vårt nya svagdricka?
Det är en ny sort, som vi tänka börja
med. Min egen uppfinning, och jag vill
gärna höra litet omdömen.”
Nyman gick in i det tomma rummet
bredvid efter en liten ekkagge.
”Det skall verkligen vara ett
vän
skapsprof, ” sade kamrern. ”
Svagdricka, det är en förbaskadt klen
fröjd. ”
Herr Nyman vred på den lilla
mässingskranen och fyllde två glas.
”Men du får väl erkänna, att det
är en vacker färg? Själf är jag nöjd,
men tycke och smak är så olika.”
Kamrern tog det ena glaset och
läppjade försiktigt. Men så tog han en
djup klunk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
