Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SPAÅADOMAR
skurkar, faror och fröjder, lycka och
nederlag. Det är framförallt en
konstfullt sammanslingrad räcka af
händelser, som ger spänning och förväntan.
Det är allt detta, som ett litet sjuårigt
barn, som växer upp på en stillsam
herrgård, aldrig förr har haft en aning
om.
Låt någon af jordens innevånare
förflyttas till en stjärna långt borta i
världsrymden! Jag tror inte, att han skulle
undersöka denna nya värld med mer
glödande ifver, med större intresse,
med en starkare känsla af lycka öfver
att just han får göra bekantskap med
allt detta främmande. _
Sedan jag har slutat Oceola, kastar
jag mig öfver alla romaner, som jag kan
komma åt. Det skulle inte vara lätt att
säga hur mycket jag förstår af dem,
men jag njuter obeskrifligt. De flesta
af dem ha dock alldeles försvunnit ur
mitt minne.
När jag tänker tillbaka på denna
tid, förvånar det mig, att man lät mig
läsa hvad helst jag önskade. Men jag
förstår, att mor och far hade svårt att
neka mig. Den där sjukligheten, som
moster Wennervik hade förutspått mig,
hade redan kommit öfver mig. Mitt
ena ben var svagt, och långa tider kunde
jag alls inte gå. Det ansågs inte nyttigt,
att jag roade mig med utelekar och
kroppsöfningar som de andra barnen,
utan jag borde helst hålla mig stilla.
Och då nu föräldrarna sågo, att jag var
lycklig, bara jag hade en bok i handen,
ville de väl inte beröfva mig det nöjet.
Men för mig blir bekantskapen med
indianboken Oceola afgörande för hela
lifvet. Den väcker hos mig en djup,
stark längtan att en gång åstadkomma
något lika härligt. Det är den boken,
som gör, att jag vid mina unga år
799
redan vet, att hvad jag helst af allt vill
syssla med under mina kommande
dagar, det är att skrifva romaner.
Mina syskon och barnjungfrur ha
talat om för mig den spådom, som
gamla moster Wennervik <uttalade,
samma natt jag blef född. Det är just
ingen, som är nöjd med den spådomen,
mer än jag själf. Jag är tillfredsställd,
därför att den förutsäger, att jag skall
få mycket att göra med böcker och
skrifning. Något annat frågar jag inte
efter på den tiden. — — —
Och nu till sist vill jag berätta, att :
det hände mig för några år sedan, då
jag redan hade skrifvit ett par böcker,
att jag i bokståndet på en
järnvägsstation fick se en liten tjock bok, som
hette Oceola. Den var illa tryckt på
grått, fult tidningspapper, häftad i
simpelt, tunt band, och den utbjöds för
en mycket ringa penning,
Jag köpte den, och då jag väl satt
på tåget, började jag läsa i den för att
se om det verkligen var min barndoms
underbok, som jag hade fått i min :
hand. Jag fann,verkligen reda på den
där scenen med alligatorn. Det måste
alltså vara samma bok.
Men det var det ändå inte. Detta
var en tarflig, tråkig, illa öfversatt,
förlegad, tillgjord bok. Det var ungefär
som att efter många års skilsmässa
återse sin ungdoms älskade som en
gammal sjuklig gubbe. Jag blef rädd
för boken, rädd för att den skulle
skymma bort bilden af den rätta,
strålande Oceola. Jag hade stor lust att
kasta ut den genom kupéfönstret.
Men jag kunde ändå inte kasta ut
den boken genom fönstret. Det var
egentligen något rörande i detta, att
det var en sådan bok, som på den
tiden hade kunnat ge mig så mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
