Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822
Han fick då syn på en liten ensam
lappman, som satt bredvid på
sluttningen med ansiktet i händerna.
”Hvarför gråter du?” frågade han och ställde
ifrån sig sitt spjut.
”Skulle jag inte gråta!” svarade
lapppen och såg upp. ”Är jag inte af
det folket, som aldrig vann och aldrig
förlorade något med svärdsslag. Jag
känner dig, Arnljot Gelline. Du har
din kraft att lita till, men hvad ha vi?
Skulle jag inte gråta!”
När han hade snyftat en stund,
lyfte han igen hufvudet. ”Torland där
nere i byn, ” sade han,” sköt med pilar
på mina renar, när de gingo i hans
åker. Torland tog ifrån mig min
rikedom. Och så fick jag höra, att han
skulle äkta Ingefrid, den rika
bondedottern. Då smög sig lappen genom
skymningen till gillet. Ingen såg
honom. Som en skugga gled han utefter
marken och snuddade med sin stenknif
öfver Torlands bröst. På annat sätt
kunde han inte strida. Skulle jag inte
gråta I”
Medan han talade, hoppade hans
fingrar på trolltrumman, som låg i hans
knä. ”Ljufligt är det, att se jorden
dansa,” sjöng han och trummade allt
fortare och vildare som i yrsel. ”En
gång voro vi starka, också vi, som lärt
oss öÖdemarkens hemligheter. Ack, du
lilla fågel därborta öfver dungen, kom,
kom! Tag med dig min själ bara för
en timme. Hör du, hur lappmannen
lockar och tjusar? Kom, fågel, kom,
kvittrare, kom, vingar!”
En liten fågel flög då fram och satte
sig på hans finger, och han blåste in sin
själ i honom och föll sedan i en stunds
sömn. Men fågeln steg i skyn med en
glad drill och sväfvade långt, långt bort
öfver vidderna.
VERNER VON HEIDENSTAM
Arnljot Gelline hade lagt märke till,
att en kvinna hela morgonen följt
bakom honom på fjällstigen. Han trodde,
att det var ett skogsrå och ville därför
inte se sig om. Kvinnan lade ifrån sig
sin säck och sin staf alldeles bredvid
honom, och då först igenkände han,
att det var Ingefrid.
”Arnljot Gellines syster behöfver
ingenting frukta bland skogsgångarna, ”
sade hon. ”De ha visat mig vägen, och
jag har sökt upp dig för att sköta om
din kost. Inte heller jag höll längre ut
därnere bland gårdssittarna. Det är väl
för att vi båda äro af samma blod. Jag
kan höra, att lappskrulten där är
Torlands dråpare, men låt oss vara goda
mot honom, så blir han också god och
kan hjälpa oss med sådant, som han
förstår.”
Hennes röst väckte lappen, och han
satte sig upp och gned ögonlocken. Han
ryckte till, när han fick se Ingefrid,
men så började han tänka på sin dröm.
”Lappmannen har vackra
drömmar,” sade han, och det var både
glädje och sorg i de glänsande ögonen.
Det var som regn i solsken. ”När jag
sofver, kan jag se, hvad som händer
på flera dagsresors afstånd. Nyss flög
jag öfver de norska fjällen och kom till
den ståtligaste kungsgård. Kungen stod
där i svalgången, ljusskäggig och varm,
och pustade. Han var så grufligt tjock,
att hade jag inte haft fågelnäbb, ja, då
tror jag, att jag skratuit. Det var kung
Olof Haraldsson. Röd skjorta hade
han som du, Arnljot Gelline, och
rustning som du, fast kors på skölden. Och
till byamännen talade han trotsigt och
befallande som du. När jag hört honom
en stund, blef jag helt allvarlig och
började darra både af tjusning och
skrämsel. Arnljot Gelline, mot honom är du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
