Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNLJOT
ändå som ett litet gruskorn mot den
stora sejtstenen här på Snasahögen.”
Lappen fortsatte att berätta om Olof
Haraldsson, och under tiden hjälpte han
dem att leta upp den närmaste fäboden.
Där bar han in frisk mossa och
småningom blef han en trogen tjänare och
vän.
De båda syskonen stodo en afton i
dörren. ”Det är ett skår därborta
mellan fjällen,” sade Ingefrid, ”och där
ser jag, hur kvällssolen glider bort
utefter jorden. Lappen blåser in sin själ
i en fågel, men jag står och längtar, att
jag sutte på solen. Och du, nå hvad
tänker du?”
”Mest på Olof Haraldsson,”
svarade han. ”Gårdssittarna tänka på
kornsäcken, men i ödemarken blir allt
så jättelikt, att där går vår längtan från
snöig topp till topp bort mot jättarna.
Och nu få vi utröna, hvad den här
kvällen skall bringa för nytt,” tillade
han och pekade oroligt och aningsfullt
nedåt stigen.
Där kommo två män, som i
sanning sågo ynkliga ut, fast deras kläder
förut tydligen varit mycket dyrbara.
Tårna stucko fram ur skorna, fodret
hängde ut ur hålen på pälsarna, och på
den enes hufvud var håret bortryckt
vid örat. Det var sändemän från Olof
Haraldsson. De hade kommit för att
taga skatt, men jämtarna ville hellre
skatta till sveakonungen och hade
tilltygat dem illa. Nu bådo de Arnljot
Gelline, att han skulle visa dem vägen
hem öfver fjällen.
Han spände då på sig sina långa
skidor, ty det hade fallit djup snö.
Sedan ställde han sändemännen bakom
sig på skidorna och lät den närmaste
hålla i hans bälte och den andra i
honom. Systern ropade efter honom:
GELLINE 823
”Arnljot, Arnljot!” Men han hörde
henne inte, utan sprängde bort i
hvinande fart.
Molnmassorna rullade öfver
skaren, grå som bly, och det blef mörkt
och svårt att se. Med ens hvitnade det
inne i de tätaste skyarna, och de brusto
sönder i otaliga flingor. Då stötte han
med spjutskaftet mot något hårdt. Det
var ett öde härbärge, och alla tre gingo
in och stampade af sig snön. Stormen
hven med otäckt skri mellan stockarna,
men de slogo eld och lagade mat.
Arnljot Gelline tog fram sin
silfvertallrik efter vanan, men efteråt gned
han den ännu blankare, än han
brukade. ”Här skola vi nu skiljas, ” sade
han, ”och ni följa farvägarna nedåt
Norge. Säg kung Olof, att det finns
ingen man, som jag är mer nyfiken att
få se. En skogsgångares ord torde för
honom inte ha mycket värde, men gif
honom så länge silfvertallriken och säg,
att det är min hälsning.”
SLAGET VID STIKLASTAD.
Arnljot Gelline stannade ensam på
högfjället. En sommardag långt efteråt,
när han höll på att plundra en fora,
fylldes dalen af folk. Det förvånade
honom, att främst gick en flock af
svenska stigmän, men längre bort syntes
röda norska sköldar. En stigman
klättrade upp till honom och slog honom på
axeln med orden: ”Många resandes
säckar har du öppnat, men vill du inte
också en gång kämpa i en ärlig
slaktning under Olof Haraldssons märke?
Han är nu med oss här. 1I Svitjod har
han samlat folk för att slå de norska
storbönderna, som fördrifvit honom.’”
Arnljot Gelline grep genast utan
tve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
