Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
hade en morbror bosatt i staden,
fiskhandlaren, som han bott hos, innan
han flyttade till Savoia; kanske han
hade gått till honom. Frank afbröt kärft
alla vidare meddelanden, ty
undercamerierens hemlighetsfulla min
förargade honom, gick därefter in i
skrifrummet, skref några rader på ett
visitkort och räckte det kuverteradt till
portiern med tillsägelse, att det skulle
lämnas till signor Conti, så snart han kom
tillbaka till hotellet.
Franks rum hade på särskild
begäran blifvit städadt i god tid, och då
han kom hem från sin
morgonpromenad, behöfde han ej vänta länge, förrän
mrs Carlton infann sig, nu ytterst
korrekt friserad och pudrad, i laxfärgad
förmiddagsdräkt och med det utvakade
ansiktet doldt bakom hattens hvita flor.
Hon slog sig ned i soffan och
förklarade, att hon visserligen låtit öfvertala
sig att ge signor Conti en chance, men
att hon inte ämnade bevärdiga honom
med ett ord. Om det blef alldeles
nödvändigt att svara honom, kunde ju mr
Wilson åta sig att göra det — på hvad
sätt, det öfverlämnade hon helt och
hållet åt hans takt och hans kännedom
om situationen. Då signoren slutat sitt
anförande, ämnade hon gå sin väg helt
enkelt, utan ett ord eller en blick på
den stråtröfvaren ...
Hon hade knappt hasplat ur sig
detta i sitt vanliga prestissimotempo,
förrän det knackade på dörren och
signor Åntonio steg in — korrekt i sin
ljusgrå sommarkostym, hög svart
empirehalsduk, som nästan dolde
skjortkragen, och med en nejlika i
knapphålet. Han bugade sig med en viss
afmätt elegans för de båda innevarande
och lät sina svarta, lugna ögon vandra
helt obesväradt mellan dem bägge. Mrs
ERNST LUNDQUIST
Carlton hade ej besvarat hans hälsning,
hon satt där stel som en buddabild och
stirrade rätt framför sig lika idiotiskt
som en sådan. Då Frank med en
åtbörd bjöd den nykomne att ta plats
och han helt trankilt slog sig ned i en
länstol på andra sidan divansbordet,
bara ett par alnar ifrån henne, reste
hon sig demonstrativt, skred som en
automat fram till fönstret och sjönk
där ned på en taburett med ryggen utåt
rummet.
”Först och främst,” började
Antonio med sin varma, välljudande röst, i
det han lade ifrån sig halmhatten på
bordet, ”ber jag att få tacka signora
Carlton för hennes godhet att bevilja
mig detta samtal. Att hon önskat signor
Vilsonnes närvaro, är mig synnerligen
kärt af mer än ett skäl, och som han
ju är fullständigt invigd i situationen
— inte sant? — behöfver jag inte ta
upp tiden med någon förklarande
inledning, utan kan direkt öfvergå till
den affär, som är anledningen till detta
samtal.’”
”Affär ?” upprepade Frank och slog
sig ned i det soffhörn, som mrs Carlton
lämnat.
”Ja, den affär, som föranledt mig
att resa till Rapallo och beredt mig det
lyckliga tillfället att göra damerna
Carltons bekantskap. Och nu utber jag mig
en liten stunds öfverseende
uppmärksamhet och litet tålamod, ifall det jag
nu säger skulle synas ligga alltför
fjärran från själfva saken — det vore i
själfva verket ett misstag, ty endast den
fråga, jag nu bringar å bane, kräfver
ännu en lösning, allt annat oss emellan
är ju redan klart och fastställdt.
”Låt höra affären då, ” sade Frank
Wilson. Han kastade en blick bort till
mrs Carlton; hon satt fortfarande
orör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
