Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREFVE ANTONIO
lig, endast hennes ena lackerade
fotspets trummade nervöst mot golfvets
porslinsrutor, och de hvita plymerna
på hennes hatt skälfde till då och då
som för nyckfulla kastvindar. Och nu
började italienaren tala, hela tiden med
förbindlig min vändande sig till mrs
Carltons gravitetiskt förolämpade,
laxfärgade sidenrygg.
”Det är klostret Le Chiuse det
gäller. För en månad sedan fick jag ett
bref från min onkel här i Rapallo, hvari
han underrättade mig, att det nu
yppade sig ett godt tillfälle för mig att bli
min egen, som jag så länge sträfvat
efter. Då klostren indrogos till staten
på sextiotalet, såldes Le Chiuses
fastighet till staden Rapallo — för ett
röfvarpris för resten —, men med förbehåll,
att den ej skulle få disponeras af
municipalstyrelsen, förr än den sista nunnan
dött. Det inträffade för tre år sedan,
och sen dess har staden förgäfves sett
sig om efter spekulanter. Den har inte
själf något bruk för den gamla
klosterbyggnaden, hvarken till skolhus,
ämbetsverk eller kasern, och man anser,
att etablissementet skulle passa bäst till
hotell eller pensionat, men de
eventuella spekulanterna ha förmodligen
dragit sig för de reparationer och
moderniseringar, som det gamla rucklet i så
fall måste undergå. Municipalstyrelsen
börjar nu bli otålig att bli af med
klostret, innan det förfaller alltför
mycket och priset därigenom trycks ner,
och min onkel har hört sig för och fått
ett halft löfte om, att han och jag kunna
få köpa det, om vi slå tillsammans våra
små besparingar. Som mitt engagement
vid Le Venete alltid slutar den första
juni och jag alltså hade ett par veckors
ledighet, innan jag tillträdde min
sommarkondition på hotell Montblanc i
849
Courmayeur, tyckte jag, att jag kunde
använda några dagar till att i
förbifarten se på det gamla klostret.’”
”"Ursäkta, ” afbröt Frank, ”men
hvad kan det där egentligen ha för
intresse för mrs Carlton ?”
”Ett ganska stort intresse, ” svarade
Antonio artigt utan att låtsa höra det
föraktfullt frustande läte, som kom från
de darrande plymerna framme vid
fönstret. ”Det skall man strax inse.
Genast vid min ankomst hit anmälde
jag mig hos sindacon som spekulant och
fick nyckeln. Jag behöfver inte
närmare beskrifva klostrets inre,
eftersom jag hade den stora äran och glädjen
att i förrgår få förevisa det för signoran
och hennes dotter. Miss Violet, till
hvilken jag nämnde att jag var
spekulant, kom af sig själf på den idén, att
det passade förträffligt till pensionat
för resande engelska damer, som skulle
komma att betala hvad som helst för
det romantiska i att få bo i f. d.
nunneceller. Man borde ändra så litet som
möjligt, påstod hon, naturligtvis ta
bort de skymmande blecktingestarna
utanför fönstren, så att utsikten till
hafvet och solnedgången blef fri, röja
upp trädgården litet, men helt
obetydligt, så att inte karaktären af poetisk
förvildning försvann, och möblera
cellerna litet komfortabelt. Om bara de
gamla nötta bönpallarna finge stå kvar,
skulle ingen fästa sig vid, att där inte
fanns plats för schäslong eller andra
bekvämligheter. Hon antog, att
hotellet skulle bli öfverbefolkadt af rika
engelska damer, isynnerhet katolska,
och om man sedan kunde anskaffa en
engelsk dam — en verklig lady — till
att göra les honneurs, vore framgången
gifven. Vi talade till och med om det
blifvande hotellets namn, och miss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
