Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
ut, och till er, signor Vilsonne, för att
ni så välvilligt åtagit er att bevittna och
intyga, att ingen trädt signorans
rättigheter som mor och som dam af värld
för nära... ber jag att få
rekommendera mig.”
Då hans steg dött bort i korridoren,
utbytte mrs Carlton och hennes
landsman en lång, humoristisk, oändligt
innehållsmättad blick.
”’Ja, det kan man kalla ett
mästerstycke af fräckhet,” sade mrs Carlton
slutligen. ” Till sist tyckte jag nästan,
att jag satt på teatern och såg en stor
skådespelare. Karlen är ju ett högst
intressant psykologiskt fenomen, och
om jag bara vore romanförfattarinna,
skulle jag vara i eld och lågor för
honom. Olyckligtvis är jag nu också...
hans blifvande svärmor! Hvad ger ni
mig för den titeln? — Nå, nu skall
jag gå in till Violet och se, hvad hon
har för sig och ta reda på, om det
verkligen finns ett sant ord i hvad han
kallade hennes anbud’. Tack för att ni
har gjort er omak, mr Wilson, men
ni har haft a good time här i Rapallo,
tack vare mig och il signor conte —
erkänn det! Jag har till och med själf
fått tillbaka mitt goda lynne genom den
där herrn. Au revoir! Jag kommer inte
ner till lunchen, men vi träffas på tåget
i kväll... det går 5,53 glöm inte det!
Jag bäfvar litet för denna resa på tu
man hand med Violet, om jag inte får
ert sällskap.”
Han stod och funderade litet, sedan
hon gått, men så ryckte han flegmatiskt
på axlarna, tog sina målaregrejor och
gick ner i matsalen för att höra efter,
om man gjort i ordning den lilla
lunchkorg han sagt till om och som en pojke
skulle bära åt honom den halfva milen
till Vallecristi. —
ERNST LUNDQUIST
Då han kom tillbaka till hotell
Savoia vid femtiden, hann han endast
kläda om sig, betala sin räkning och
bege sig till bangården. Han behöfde
ej göra afskedsvisit hos damerna
Carlton, de skulle ju bli hans reskamrater.
I väntsalen träffade han mrs
Carlton, men dottern syntes ej till.
”TJag reser inte,’” sade hon. ”Violet
har hårdnackadt vägrat att lämna
Rapallo, och jag vet inte, hvad jag skall
ta mig till med henne. Lämna henne
kvar i ett kloster här är också riskabelt.
Nog af, jag stannar tills vidare. Här
äro edra pengar tillbaka orörda. Tusen
tack. Och så har den fräcka banditen
bedt mig om ett nytt samtal i kväll, det
är verkligen alltför frestande ... något
sådant kan man ju inte resa ifrån.””
”Jag tror, att han intresserar er?’’
sade Frank Wilson skrattande.
”Kolossalt. Jag har hela dagen haft
en pervers njutning af att gå igenom
för mig själf allt hvad han sade, ord för
ord. En så förtjusande naiv oblyghet
som hans är minsann värd beundran.
Och jag väntar med spänd nyfikenhet
på, hvad han ytterligare skall kunna
ha att säga mig. Vore inte saken så
allvarsam, skulle det här vara ett af
de roligaste resäfventyr jag någonsin
råkat ut för. Seså, där ha vi tåget. Om
lördag komma vi efter... vi stanna
kanske ett par dagar i Frankfurt, och
jag har ju er adress.” —
Men under den vecka han tilbragre
i Frankfurt såg han icke en skymt af
mrs Carlton, ej heller kom det någo:
bref. Han reste vidare norrut, tiden
gick, år fogade sig till år, och han hade
för länge sedan glömt historien om
grefve Antonio.
Då råkade han en vårkväll passera
Rapallo på genomresa från Nice till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
