Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREFVE ANTONIO
Firenze. Tåget skulle göra en minuts
uppehåll, och då han kastade en blick
ut genom kupéfönstret, såg han mrs
Carlton andfådd störta fram mot tåget,
tydligen sökande en kupé, där det fanns
plats för henne. Han ropade hennes
namn, hon stannade och viftade gladt
igenkännande med ridikylen.
”Har ni plats i er kupé?”
"Ja, men det är rökkupé.”
"Det gör ingenting, jag skall bara
till Chiavari, nästa station, tretton
minuters väg.”
I nästa sekund var hon uppe i
waggongen, och tåget brusade vidare.
Frank Wilson kastade en
mönstrande blick på sin reskamrat, som han ej
sett på sju år. Hon hade blifvit fet
och såg nästan yngre ut än förr.
”Ni har intet bagage?” sade han.
"Bor ni i Rapallo?”
”Ja, visst bor jag i Rapollo, hos
min dotter naturligtvis. Ni minns väl,
att hon är gift? Jag skickade er ju både
notifikationskort och bref.’”
”"Dem har jag inte fått. Och hvem
är hon gift med?”
Mrs Carlton stirrade förvånad på
honom.
”"Med An’onio naturligtvis! Ni var
ju själf med om inledningen till den
där romanen.”
”’Ja, men jag trodde inte ...”
”Nej, det trodde inte jag heller,
men hvem tror ni kan stå emot den
där despoten? Och vet ni, hvarför man
inte kan stå emot honom? Därför att
han har rätt, han har alltid rätt, han
hade rätt i hvartenda ord han sade den
där gången, ni minns. Violet försökte
för resten skrämma mig med, att hon
skulle ...
”Ta lifvet af sig?”
”Nej, visst inte ... rymma till
ho
853
nom i Courmayeur och etablera ett
faux ménage. Nå, det hade hon aldrig
behöft hota med, jag skulle ha gifvit
mitt samtycke ändå. Det satt inte alls
så långt inne, det är jag stolt öfver nu,
då allt har aflöpt så bra. Jag skulle ha
blifvit otröstlig, om inte Violet varit
ståndaktig den där gången och tagit
upp sin lycka, fast hon hittade den på
landsvägen. En pärla var det hon
hittade, Antonio är en pärla, det är det
minsta man kan säga om honom !”
Hon blossade af entusiasm.
”Och ni köpte verkligen Hotell
Santa Chiara åt dem?”
”Är ni tokig, mr Wilson, det där
gamla uggleboet! Nej, jag byggde upp
ett stort nytt förstklassigt hotell åt dem
snedt emot Kursaal, Grand Hotel
Boston om jag får be, idel marmor,
siden och förgyllningar, det dyraste
hotell i Italien, det är just det, som
drar folk! Min idé för resten, de
skamliga priserna. Hvem vill inte, då han
kommer hem, tala om för sina
afundsmän, att han har bott på Italiens
dyraste hotell, som hålles af en verklig
grefve? Ty Antonio är grefve, jag har
sett hans papper, och det är b.ra hans
utsökta takt, som hindrar honom att
kalla sig Antonio dei Conti di
Romena ... namnet förekommer redan i
Dantes Inferno. 1I stället heter han
Antonio Conti rätt och slätt, men
Contessa di Romena tar sig bra ut på Violets
visitkort, inte sant? Ja, vi sätta inte
vidare värde på det där naturligtvis,
men det kan vara lustigt nog att sticka
det under näsan på de dumma
amerikanska fläskprinsessorna.”
”Och er dotter? ”
”Hon är den lyckligaste hustru på
jorden, påstår hon själf, och det tror
jag hon har rätt i. Hon har blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
