Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
nästan hygglig och treflig, sedan hon
fick den man hon ville ha, jag börjar
riktigt tycka om henne, och det gjorde
jag då aldrig förr, det skall Gud veta.
Hon har fem barn, pojkar
allesammans, och lika sin far gudskelof, vackra
som änglar, med hans ömma svarta
ögon och hans despothaka...
charming, you know! Den sjätte är på väg.
Jag lefver i barnjoller, barnskrik och
barnlukt ... det är förtjusande!
Antonio lefver bara för sin affär, sina
bambini och sin hustru, han är lika kär
i henne nu som den första dagen.
Tänk, han kallar henne ännu anima
mia! Och i en ton —! Det går en
vällustrysning öfver min rygg, då jag
tänker på hans ton: anima mia! Om mr
Carlton en enda gång i sitt lif hade
kallat mig anima mia i den tonen, skulle
jag ha förlåtit honom allt. — Violet
afgudar och beundrar sin man.
Hotellgästerna se henne aldrig, hon går helt
och hållet upp i sitt hem. Antonio och
jag komma briljant öfverens, vi hjälpas
åt att tänka ut pikanta rätter åt
gästerna, i det fallet är han ett geni liksom
i de flesta andra fall. Som svärson är
han det absolut. Jag tycker, att våra
mågar i Amerika äro rätt bra
dresserade, men i jämförelse med honom äro
de tölpar. Ni skulle se, hur han kysser
min hand morgon och kväll, och höra,
hur han kallar mig madre med en ton,
så att man kan smälta och rinna bort
i floder! Jag har min egen våning med
rokokosalong i lila, där jag ibland
bjuder in de mest gynnade af gästerna
på musikaliskt te. Då är han alltid
med ... och ni skulle se, hur fint han
ignorerar och på samma gång håller
eld i de tokiga engelskornas beundran!
A perfect gentleman! Nåja, Italien är,
som ni vet, det enda land, där man inte
ERNST LUNDQUIST
kan skilja mellan en kypare och en
prins, emedan bägge äro födda med en
droppe af gammal kultur i blodet. Han
är bara klokare än alla italienska
prinsar, som jag känner. Det är en fröjd
att vara lockfågel åt honom ... ty det
är jag verkligen, jag fiskar kunder åt
honom i Kursaal och öfverallt; i förra
veckan flyttade två familjer öfver från
Savoia till vårt hotell tack vare mig —
ja, ni förstår, jag behöfver bara utbreda
mig öfver, hur skändligt dyrt det är hos
oss — och i går knep jag en
lädermilliardör från Palace Hotel. Å, det
är ett spännande lif, må ni tro, att vara
bauernfänger! Jag lefver som midt i
en detektivroman. Nu är jag på väg
till Chiavari för att skaffa honom recept
på ett slags dessert — drufvor inlindade
i vin!löf torkade i ugnen — det lär se
ut som ett slags vidbrända kåldolmar
och vara deliciöst! På hotell Fenice i
Chiavari finns en kock, som har tjänat
i pension Cocumella i Sorrento, hvars
specialitet den där drufhistorien lär
vara ... och nu far jag dit för att köpa
hemligheten af honom i smyg ... och
går det inte på annat sätt, så enleverar
jag hela kocken!”
Hon skrattade klingande friskt som
en tjugu års flicka.
”Seså, nu äro vi framme,” sade
hon och sprang upp från soffan, då
lokomotivet blåste. ” Farväl... nej,
arrivederci! Vi träffas alltid förr eller
senare.’”
”Ja, världen blir allt mindre och
mindre för hvar dag.”
”Och allt roligare att lefva i, då
man som jag har funnit sin rcätta plats. ”
Då hon stod på Chiavaris perrong
och viftade, ropade han:
”Nå, er debutroman, hur långt har
den avancerat?’”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
