Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
864
ligt darrade, han satte ljusstumpen på
soffans platta, hårda botten. Hvarför
i all världen hade hon tagit af sig
förklädet? Inte var det för att akta det,
för hvarför skulle hon då ha tussat
ihop det och stoppat det intill en
dammig vägg? Och hvarför hade hon
stoppat in det bakom soffan, om hon inte
varit uppe på den? Patrik steg upp
på den gamla soffsitsen, som knakade
under bördan.
Han ställde sig på knä och lyste
på väggen. Panelen var manshög, i
gammal, gul björk, och hade bibehållit
sig anmärkningsvärdt bra. Hvarför
hade man inte låtit flytta den också för
åtta år sedan, när allt gamrnalt och
användbart hade flyttats öfver från de
obebodda östra rummen till de västra?
Det var verkligen oförklarligt.
Han knackade öfverallt på väggen
i närheten af soffan, men hörde
ingenting doft eller ihåligt. Kanske han inte
bultat nog starkt? Han tog en af de
tre pallarna på bordet och dunkade till
på ett fält af den gula panelen med hela
sin styrka. Vid stöten på den fjärde
rutan i ordningen från soffans fot åkte
pallen ur hans hand rakt ut genom
väggen.
Patrik stirrade på panelen. Hade
han kunnat spegla sig, hade han måst
medge, att han såg ut som en komplett
fåne. Men det varade endast en
sekund. I den nästa drog han ett djupt
andetag och smålog. Det kom öfver
honom en känsla af något slags
oförklarlig lycka. Han tittade in i det
manshöga, mörka hålet. Det var en smal
dörröppning, som började ett par tum
nedanför soffsitsen och slutade ett par
tum nedanför panelfrisen. Dörrskifvan
utgjorde precis på millimetern ett fält
i björkpanelen och hade på något
mys
ULRIK UHLAND
tiskt sätt farit in i väggen som en
skjutdörr. Det var på pricken som i den
allra gräsligaste af Finas volymer.
Han tog sin ljusstump och lyste
in. Det var en bred trappa därinne,
men med bara fyra steg. Han satte
foten på det första, men stannade tvärt
i samma ställning.
Jaså, det var på det viset? När
man steg på trappsteget, kilade
dörrskifvan fram. Gick man ned, smällde
öppningen förstås alldeles igen. Han
stod och vägde på ett ben med det
andra knäet på soffan. Nedanför på det
andra trappsteget låg pallen. Han
balanserade så, att han kunde ta upp den
och satte den emellan i dörrspringan.
Därefter tog han för säkerhets skull
ett skutt öfver de andra trappstegen.
Af rörelsen slocknade ljuset, men han
tände det igen. Ett ögonblick kände
han sig nästan kall af förskräckelse.
Tänk, om det hade slocknat i brist på
syre, och tänk, om Lilly låg någonstans
här nere i hålet. Men ljuset brann, och
han andades lättare. Fast inte var
luften vidare vårfrisk.
Hålan var inte precis obekväm.
Den bestod af en gång, lika bred som
trappan. Medan han sakta lyste sig
framåt, grubblade han öfver, hvar den
motsvarande sänkningen af något
rumstak kunde finnas där nere. Inte var
väl trossbottnen så tjock som fyra
trappsteg och en vanlig golfbotten ”?
Men hur var det, var inte galleriet litet
lägre i taket än de öfriga rummen”?
Och galleriet gick en liten bit in i östra
flygeln.
Han gick vidare med en känsla af
spänd nyfikenhet och förväntan. Hade
Lilly gått den här vägen i becksvart
mörker, så hade hon väl fått så mvcket
romantik, hon kunde smälta. Stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
