Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
unge, hon var väl alldeles vild af fasa,
hvar hon nu kunde finnas. Men
gudskelof, att man kunde andas i den här
tjufgömman.
Gången gjorde plötsligt en sväng
och en bra bit längre bort ännu en.
Därefter kommo fyra trappsteg igen,
men uppåt, och så en dörr, som stod
svagt på glänt. Luften började bli
fruktansvärdt unken, och Patrik drog ett
fullt andedrag, när han kom innanför
dörren, och en frisk fläkt med ens slog
emot honom.
Det var ett kantigt rum med
tegelgolf. Till höger var en stor, öppen spis
af urgammal modell med lågt nedbyggd
spiskupa och en tegelhäll nästan nere
vid golfvet. Den lilla ljuslågan kastade
sitt plirande sken öfver golfvet, men
rummets hörn voro skumma och
mörka. På en vägg hängde någonting,
som såg ut som en kvarlefva af en
tygtapet. Midt på golfvet stod ett aflångt
stort träbord af primitivaste fason, och
framför det stod en stol. Men
hvarifrån kom den friska luften? Han lyste
sig omkring. Jo, midt på väggen till
vänster fanns ett fönster. Han såg ett
- gammalt, mycket rostigt och oformligt
klumpigt, gjutet järngaller. Därutanför
fanns intet glas, utan en trälucka, som
stod en tum på glänt. Han stannade
med ens orörlig. En känsla af verkligt
obehag kröp långsamt, men säkert,
genom hela hans kropp. Han befann sig
naturligtvis i spökrummet.
Det dröjde onekligen ett par
minuter, innan han hade hämtat sig en
smula. Hvem skulle kunna ha trott,
att han, Patrik Sjöfelt, skulle stå och
känna sig knäsvag bara för en sådan
visshet? Men det var kanske alla
konstiga omständigheter, som samverkade,
den förfärliga oro, han känt för Lilly,
865
upptäckten af den här verkligt
rocamboliska passagen, och så, att han bara
fått vin, men ingen mat.
Med en viss känsla af kuslighet tog
han några steg framåt tegelgolfvet. Han
önskade verkligen, att han haft
någonting mera effektivt att lysa sig med än
den här eländiga lilla ljusstumpen,
hvars obetydliga låga fladdrade för
luftdraget, så att stearinen rann ned
på fingrarna på honom. Reflexerna
från lågan flaxade af och an på de
mörka väggarna som skuttande
långmantlade själar, och han hade mot sin
vilja den otrefliga förnimmelsen, att
någonting tyst vandrade i hälarna på
honom.
Hvad han upptäckte vidare var tre
saker. Den första var dörren utåt östra
gången. Dit upp ledde, alldeles som
utanför, fyra trappsteg, så att
spökrummets golf tydligen låg i samma plan
som förstugan. Den andra saken var
en andra dörr midt emot den första
med ett urgammalt lås, som var öppet
inåt rummet, så att man tydligt såg
hela den invecklade mekanismen. Och
det tredje var något, som kom honom
att tvärstanna och med ett tämligen
okonstladt utrop bryta den verkligen
spöklika tystnaden :
”Hvad sjutton gubbar!”
Hela det ofantliga gamla långbordet
var öfversålladt med frimärken.
Han gick fram och lyste på dem.
Jo, det kunde inte förnekas. Det var
begagnade frimärken af alla kulörer
och från alla möjliga ställen på
planeten. Somliga voro uppsatta på lösa
lappar, somliga lågo pietetsfullt
hopbuntade med små silkessnodder, och
ett oräkneligt antal flaxade lösa ett par
centimeter upp i luften, när hans rock
hastigt strök längs bordskanten. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
