Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
en akvavit eller med stadskällarns
dyraste konjak. Men det hindrade inte,
att lektorn bleknade och föll af. Han
släpade på sin enorma kroppshydda
som martyren på sitt kors. Han var
blek och glåmig, och kinderna hängde
rynkiga. Han såg ryslig ut med ett ord.
Men ingen hade tid att ägna honom
en allvarligare omtanke. Hela staden
talade inte om annat än om
femtiårsdagen, och tillrustningarna gingo i allra
högsta stil. Borgmästarn iakttog
visserligen, så godt han kunde, en passande
likgiltighet. Men ögonen tindrade
lustigare än vanligt under de gråsprängda
ögonbrynen. Och hans humör var vid
denna tid lika strålande, som hvad
hans utslag i vissa mål voro påfallande
milda. Doktorn var i verksamhet från
morgon till kväll, och det påstods, att
han de sista dagarna mottagit och
besvarat i rundt tal femtio telefonsamtal
per dag, hvilka icke rörde praktiken.
Dödligheten i fattigkvarteren var
däremot påfallande. Endast lektorn gick
bortglömd midt i all den glädje, som
dagligen uttogs i förskott.
Aftonen före den stora dagen var
inne. Och de tre vännerna sutto efter
vanligheten församlade vid
borgmästarbordet invid disken på stadskällaren.
Det var godt om gäster på kaféet, men
alla förstodo, att de tre vännerna denna
betydelsefulla afton önskade vara
ensamma. Stämningen dem emellan var
också högtidlig. De hade intagit en
lätt sexa i våningen, hvilken afslutats
med ett glas mycket torr champagne.
Klockan var elfva på aftonen, och det
uppstod en kort öfverläggning om,
huru länge man ännu kunde hålla ut.
Doktorn var i sitt mest öfverdådiga
lynne. Magen skakade af skrattsalfvor,
och hans ansikte sken.
GUSTAF AF GEIJERSTAM
”Medico presente nil nocet,”
utbrast han.
Detta var det ord, hvarmed han
städse afklippte hvarje tanke på
uppbrott. Klockan öfver disken slog half
tolf. På trions bord blänkte ett batteri
af flaskor. Detta var deras sista afton.
Det vill säga den sista aftonen före
femtiårsdagen. Ännu voro de unga.
Ännu hade icke sekelklockan slagit sitt
halfslag för någon af dem. Ännu log
lifvet. Skinande, skrattande,
vänskapsfulla och lyckliga lyste deras ögon
genom den tjocka cigarröken. Och
glädjen var denna afton allmän. Lektorn
var den muntraste af dem
allesammans. Han hade plötsligt glömt sitt
illabefinnande, eller detta hade glömt
honom. Han deltog i glädjen med lif
och själ. Och när klockan slog tolf,
och födelsedagen alltså var inne,
hyllades borgmästaren privatissime med en
den allra minsta lilla halfbutelj
champagne, hvilken tömdes under
andaktsfull tystnad.
Lektorn var så lycklig och så rörd,
att han satt där med tårar i ögonen
lik en påfve, hvilken är beredd att
välsigna hela världen.
""Det är så godt, att.jag sjunger ut
med sanningen, så godt först som sist,’’
sade han plötsligt, i det han rätade
upp sin jättestora figur och fixerade
de andra. ”Vännen borgmästarn är
inte den förste af oss, som fyller femtio
år. Jag var den förste, fast ingen mer
än jag visste om det.”
Han höll inne och njöt en stund af
de andras förbluffade miner.
"Jag fyllde femtio före jul,”
upprepade lektorn. ”Ni trodde, att jag
fyllde fyrtionio. Och jag lät er tro det.
Om en bomb hade slagit ned blanc
batteriet på bordet, hade uppståndelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
