Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888
bland inbjudarne. Hela staden kom
dit. Ty borgmästarn var en populär
person.
Men doktorn uteblef. I sista stund
skickade han återbud, och det blef
också en bedröflig festmiddag.
Borgmästarn kände sig till mods, som hade
han setat i frack på sin egen
likbegängelse, och när hans skål dracks, flögo
allehanda mustiga historier om
begrafningskalas genom hans hjärna. För
hvarje glas han svalde, var han rädd,
som hade han slukat gift. Och när
nachspielet tog sin början, försvann
hedersgästen. Doktorn åter gick hela
eftermiddagen fram och tillbaka på
sitt rum och stjälpte då och då tankfull
i sig en mun hälsosamt vichyvatten.
Vid midnatt afbröts hans ensamhet,
genom att borgmästarn kom upp och
dödstrött satte sig i soffan. De båda
herrarna behöfde inte tala. De förstodo
hvarandra utan ord.
”Hvad tror du, han dog af?’”
frågade borgmästarn till sist.
"Det kommer fram vid
obduktionen i morgon,” svarade doktorn
vresigt.
”Tror du, att han lefvat för högt ?”
”Det vete fan.”
”Då skulle vi också ha lefvat för
högt. ”
Doktorn blef retlig, som man alltid
blir, då man hör sina egna tankar ur
en annans mun.
”Är det inte tids nog, om du får
diagnosen i morgon?” utbrast han.
"’Jo, bevars.”
Borgmästarn satt eftersinnande tyst.
Doktorn fortfor att drifva af och an
på golfvet. Mellan dem båda brann
lampan sömnigare och sömnigare.
Till sist sade borgmästarn
allvarligt, som om han gjort en upptäckt:
GUSTAF AF GEIJERSTAM
”Man skulle alltså inte längre få ta
sig ett glas.”
Doktorn gjorde halft om, och såg
ut, sSom om han ämnat bryta ut. Men
han behärskade sig och svängde
tillbaka igen.
”Det tycks så,” sade han ut i
luften.
Följande dag blef den värsta, som
de båda efterlefvande vännerna ännu
upplefvat. På förmiddagen
telefonerade doktorn till magistraten och bad
att få tala med borgmästarn hemma
hos sig. Borgmästarn aflägsnade sig
ögonblickligen och visade sig den
dagen icke mera på ämbetsrummet.
Han fann doktorn liksom kvällen
förut gående af och an på
brysselmattan och rökande pipa.
”Hvad är det? sade han ängsligt.
Doktorn stannade i sin vandring
och tog pipan ur mun.
”Nu skall du få diagnosen,’
han.
"Nå?” svarade borgmästarn
andlöst. ”Hvad var det, som var
angripet ?”
”Alltihop, ”” svarade doktorn. ”Det
var lefvern och hjärtat och magen och
lungorna. Hela latinarn var bara en
enda fasad.”
Med detta besked gick borgmästarn
hem och stängde sig inne. Med detta
besked i tankarna, deltogo de båda i
vännens begrafning. De sörjde honom
uppriktigt. Ty de voro goda kamrater,
fastän de vant sig att begagna något
känslolösa uttryck. Skolan sörjde också
lektorn. Ty han var en omtyckt lärare.
Hela staden sörjde honom. Ty han
var en vänsäll man. Och begrafningen
blef också storartad.
Men det låg skräck i luften.
Visserligen stod det i tidningen, att han
,
sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
