Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
tangerade öronen, och ögonbrynen
möttes nästan vid näsroten. Jakobsson :
undrade, medan han beredde sig att
gå, om han skulle våga tala om, att
Pålsson trodde, Beatrix hade fått
valpsjukan, men det var nog säkrast att
vänta, tills baronen fått frukost.
I hallen mötte Jakobsson : Patrik.
Han höll diskret sopskyffeln åt sidan,
ty de höllo nästan på att törna ihop,
men Patrik såg tankspridd ut. Han
höll händerna på ryggen och fäste inte
den ringaste uppmärksamhet vid
sopskyffeln. Han såg för resten yrvaken
och småruskig ut, tänkte Jakobsson.
Jo jo, säkert hade han haft att fundera
på sedan i går.
”Jaså, kommer du?’ sade baronen,
medan Patrik stängde dörren efter sig.
Han talade utan att ta hakan ur
nattrocken, och han såg inte ut att tycka
besöket vara lägligt.
”Jo, jag gör det,”” sade Patrik.
”Hvad är det nu igen då?”
Baronen hade uppfångat ett tämligen
egendomligt tonfall i sin sons röst, och det
tonfallet bådade alltid något slags
obehag eller besvär.
”Det är bara det, att jag kan hälsa
från Patrik Sjöfelts barn.”
Baronens ögonbryn aflägsnade sig
från hvarandra som drifna af en liten
påpasslig, men långsam mekanism.
Allt uttryck försvann ur hans ansikte
och all färg också.
”Hur var det, du sade?”
Patriks ansikte hade också blifvit
fruktansvärdt stelt. Inte heller han
hade en tillstymmelse till färg.
”Jag sade, att jag kan hälsa från
Patrik Sjöfelts barn.’”
Baronen satt en liten stund orörlig.
Han fixerade Patrik liksom för att
förvissa sig om, att han ändå int2 hört
927
galet, och därpå lade han sina händer
i kors i knät. Trots sin själsspänning
kunde Patrik inte låta bli att observera,
att det var precis samma gest, som
Fina gjorde, när hon blef, hvad hon
benämnde perplex.
”Och dem, som jag har letat efter
i så många herrans år!” :
Det låg ett uttryck af outsäglig
snopenhet i baronens röst. Patrik drog ett
långt andetag. Ett sådant andetag hade
han inte dragit sedan i går.
”Hvarför har pappa det?”
han långdraget.
”Hvarför jag har det?” Baronen
lät oerhördt uppbragt. ”Inte är du väl
så dum? Du tror väl inte, det är nhågot
nöje att sitta här i bondfrid på
Sjöberga, medan Patriks familj kanhanda
äter sluring ?”
— Sluring var baronens förskräckelse.
Han slog näfven i gungstolskarmen.
”deelkommnss det ar en forbannad
inrättning.”
Patrik hade, medan baronen
framslungade sin utgjutelse, undergått en
märklig förändring. Han hade nästan
återfått sin vanliga hy, och den ena
mungipan hade återtagit en svag reflex
af sitt lilla drag af försmädlighet. Han
knep ihop munnen.
”Det är ju ganska märkliga ord af
en fideikommissarie, ”” sade han i sin
vanliga, särdeles precisa ton. .
”Man behöfver väl inte vara vnden
för att man är fideikommissarie, ” såde
baronen, något lugnare. ”Men ser du,
min gosse, det här förbannade
fideikommisset, det har varit min
kvarnsten.” Han hejdade sig och drog djupt
efter andan. ” Där sitter jag som ung
baron och håller på att göra karriär,
och så ramlar det här gamla stenröset
ner på mig.” Han gaf bägge
gung
sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
