Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PA SJÖBERGA
Gertrud drog på munnen. Hon
hade verkligen ett rasande vackert
leende, tänkte Patrik, medan han
öppnade lusthusdörren för henne.
Matvarubranschen kunde ha sina sidor, och ett
fideikommissbref från
sextonhundra
nittio kunde kanhända — under
omständigheter — också ha sina.
”Men —” Han stack händerna
dju
pare i rockfickorna och höjde på
ögonbrynen. Han undrade ett ögonblick,
om snusmumriken Joakim hade tänkt
sig den möjligheten, att en Sjöfelt kunde
gifta sig med en Sjöfelt.
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Fröken Julie riktigt ångrade sig.
Hon hade lagt upp en ny lakanspets,
men hade låtit Alma Augustson
öfvertala sig till att ta en, som gick på
längden. Det var det dummaste, hon kunde
ha gjort. För det första var det nästan
omöjligt att virka, när man inte kunde
ha hela längden i knä, utan bara kunde
dra fram en liten bit i taget ur
pulpeten, och för det andra blef det en
gräslig hyra för profvet. Man kunde
ju inte afvara det, förrän man hunnit
till precis halfva bredden, och det var
aderton hvarf. Alma visste nog, hvad
hon gjorde. Hon skulle förstås ha sina
tio öre om dagen, om man var aldrig
så goda vänner, och så hade hon för
resten lurat på henne alldeles för fin
ankartråd. Fröken Julie tänkte med en
viss bitterhet på det, som folk kallade
för vänskap, och hon slängde ner
spetsen med större fart än vanligt, när
kontorsdörren gick upp. Men
ögonblicket därefter hoppade hon lätt och
mjukt ned från den runda
kontorsstolen. Å kors, var det fru Altberger ?
933
”Törs verkligen direktörskan ut i
den här smutsen?”
Fröken Julie neg, när fru Josefin
tog henne i hand. Hon visste, att fru
Altberger satte värde på höflighet, och
hon anade, att en nigning också kunde
upptagas som en liten oskuldsfull
erinran om åldersskillnaden.
» ”Kära fröken, jag motionerar en hel
timme om dagen. Doktor Persson har
uttryckligen sagt, att jag är tvungen till
det. Har inte fröken Johanna talat om
det? ”
”"Nej, det har hon inte. Men skall
direktörskan verkligen behöfva det?
Direktörskan har ju en figur som en
ung flicka.” Fröken Julie mönstrade ett
ögonblick beundrande fru Josefins
knubbiga yttre, och så utbrast hon:
”Gud en så förtjusande kappa!”
”’Ja, den är ganska treflig, ” medgaf
fru Altberger. ”Det är verkligen skönt,
när man kan få tag i någonting, som
man trifs i. Men det är litet väl mycket
pärlor på den. Jag är rädd, att den är
litet för — jag vill inte precis säga
utstyrd — men ändå. Det vill säga för
Västbergaförhållanden. I Stockholm ha
de kolossalt mycket garneringar i vår.’”
”’Ja, Johanna säger det. Men jag
tycker, den är förfärligt chic. Och det
är ju också en förfärlig skillnad på
hvem det är, som har den.” Fröken
Julie klef upp på kontorsstolen igen.
Hon tog fram några ark firmapapper
och kastade en affärsmässig blick på
väggalmanackan. Fru Josefin gick fram
till fönstret, som vette åt
bryggerigården. Hon drog ifrån jalousien några
centimeter och tittade ut.
”Har fröken mycket att göra?”
frågade hon, när pennan började raspa
borta på pulpeten.
”Åja, det vill säga, att det är ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
