Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PAÅA SJÖBERGA
jag tycker också det är tråkigt. Herr
Nyman är den enda människa, som
jag tycker är någonting, och den enda,
som någonsin har brytt sig en liten
smula om mig.” Hennes läppar
darrade, och hon kunde inte se upp.
”Det menar inte fröken.”
”Menar jag inte?”
rakt på Nyman. Hvad sade han så
där för?
Det blef tyst ett par minuter.
Nyman betraktade henne mycket
allvarsamt.
”Jag förstår mig inte på fröken,”
sade han långsamt. ”Att direktören
gärna vill ha mig kvar, det vet jag. Han
vill till och med öka på min lön hur
mycket som helst, bara jag stannar.
Och jag kan också mycket väl tänka
mig, att han har bedt fröken öfvertala
mig, fast fröken inte vill tala om det.
Nå, det är en sådan där osanning, som
är förlåtlig. Det skulle jag kanske
också kunna göra.”
”Nej, men herr Nyman. Menar
herr Nyman att jag sitter här och
narras?” Dora reste sig upp.
”Inte vill väl fröken säga, att
fröken är så intresserad af, hvilket jag
gör? Men, som jag säger, det är
fullkomligt ursäktligt. Men eftersom jag
har brukat få säga fröken, hvad jag
tänker, så —"”
”Så?” upprepade Dora.
”Så tycker jag inte, det är vackert
just, det medel, fröken begagnar.”
Dora endast såg på honom. Hon
hade blifvit alldeles blek.
”Hade jag en fästmö —’” Nymans
röst blef plötsligt lugn och beslutsam,
”så skulle jag inte kunna med henne,
om hon, för att göra sin pappa en tjänst,
gick till en annan karl och sade, att hon
var ledsen, att han skulle sluta, därför
Hon tittade
939
att han var den enda, som var
någonting, och den enda, som någonsin hade
brytt sig om henne. Ser fröken
Altberger, det där tycker jag är fult.”
Dora stod med ena handen stödd
mot bordet. Hon fullkomligt stirrade
på honom.
”"Om herr Nyman hade en fästmö?
Var det så, herr Nyman sade?”
”Ja, sade Nyman kort.
”Hvad menar herr Nyman? Hvem
är det, som har det, då ?”
Nyman svarade ingenting, men han
tog inte ögonen ifrån henne.
”Kanhända herr Nyman menar, att
jag skulle vara förlofvad ?”
”Ja, hvem annars?”
”Och med hvem då?”
”Det vet väl fröken Altberger bäst
själf.”
”Nej, sannerligen jag det vet. Hör
nu, herr Nyman, hvad är det här för
dumheter ?” Dora tog ett par steg fram
mot honom. Hon smålog plötsligt,
men hon hade fått tårar i ögonen. ”Vet
herr Nyman, om det vore någon annan
än herr Nyman, som satt och sade så
där, så skulle jag bli riktigt ond.’”
Nymans bruna ögon fixerade henne
oafvändt.
Ӏr det inte sant, att unga baron
Sjöfelt har fått låna femtiofem tusen på
frökens aktier ?”
Dora rodnade af öfverraskning.
”’"Jo, men hur i a’l världen vet herr
Nyman det?”
”Jag har hört det. Det gör väl
detsamma hur. Men någonting sådant är
väl knappast tänkbart, utan att de båda
kontrahenterna ha en annan afsikt
också, och den är väl inte konstig att
utfundera. 1 det här fallet är det för
resten klart som dagen. De där
peng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
