Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
940
arna skulle baron Sjöfelt för det första :
aldrig kunna betala.”
Dora hade blifvit eldröd. Hon
tittade plötsligt rakt in i Nymans ögon.
”Vet herr Nyman, det där är, hvad
själfva mamma skulle säga vara riktigt
bra sagdt.” Hennes stora ögon
blixtrade till, och hon blef en sekund nästan
vacker. ”Men jag tycker, att det — är
riktigt fult, riktigt rysligt fult.” Hon
stod ett ögonblick tyst, men så fortsatte
hon med en röst, som darrade en
smula. ”Om jag har femtiofem tusen,
som jag inte har användning för, så
kan jag naturligtvis inte begagna dem
för att bara i all enkelhet hjälpa en
nödställd familj, som händelsevis har en
krona öfver sitt namn. Jag måste
naturligtvis ha den där kronan i utbyte för
slantarna. Men jag skall säga herr
Nyman, att jag tycker inte alls om affärer.
Och förr heter jag Dora Altberger i
hela mitt lif, än jag blir friherrinna.
För det passar jag inte till.”
Tårarna började komma, och hon
vände sig bort. .Nyman satt tyst kvar
vid skrifbordet ett par minuter. Så
reste han sig och gick fram till Dora.
”Förlåt mig, fröken Dora. Jag har
kanske varit dum.”
Han räckte fram sin hand, men
Dora såg ingenting genom tårarna. Hon
drog upp sin näsduk ur fickan.
""Vill fröken Dora inte ta mig i
hand ?”
"’Jo.” Hon räckte honom handen.
”Men hvarför skall herr Nyman gå
och göra mig så ledsen ?”
”Ja, det vet jag inte. Men jag har
själf varit så ledsen.’”’
Han talade allvarsamt och så
ovanligt mjukt, att Dora måste titta på
honom ett litet tag.
"Hvarför det? ”
ULRIK UHLAND
Nyman tvekade ett ögonblick, men
så sade han lugnt och stadigt.
”’Jo, därför att när jag fick veta
det där — den där förlofningen, som
jag trodde — så begrep jag, hur
ohjälpligt kär jag var i fröken Dora.”
Där ute på kontoret kunde fröken
Julie inte komma sig för med ett dugg.
Hon tänkte inte en gång på sin
virkning. Bevare en väl, nu hade Dora
Suttit inne hos Nyman i en och en half
timme. Hon iakttog den långa
minutvisaren på klockan. Det var så tyst
inne på kontoret, så att hon kunde höra,
hvarje gång den flyttade sig ett streck.
Men hvad hade hon för det? När det
ändtligen hördes, som om någon tänkte
komma ut från Nymans tambur, kom
Bergman, den olyckskorpen, ut från
sitt rum.
”Fröken, kom hit och hjälp mig
kollationera ett slag.”
Fröken Julie kände, att hon
verkligen började hata Bergman.
Dora kom inte hem förrän klockan
fyra. Hon smågnolade, medan hon tog
af sig kappan och gick upp i det röda
kabinettet. Fru Josefin satt i soffan och
adderade i sin hushållsbok. Hon hade
inte precis något räknehufvud, och hon
tyckte aldrig om att bli störd midt i
en lång kolumn. Men hon såg,
underbart nog, utan missnöje på Dora.
”Jag undrade just, hvart du hade
tagit vägen, lilla Dora. Jag började
nästan tro, att du hade åkt till
Sjöberga, så jag skickade ner Augusta att
fråga.”
Dora stannade midt på golfvet. Hon
var litet röd och fru Josefin fann, atr
det gjorde henne riktigt söt.
”Nej. Jag har varit nere på
bryggeriet och förlofvat mig med Axel
Nyman. ”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
