Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 JOHN LANDQUIST
skull bryter mot sin faders bud att som
handtverkare slå sig ned i Danmark.
Men det finnes föga af flamma och
trots hos Thorvaldsen, han har ett
mycket tydligt medvetande om sina
sonliga plikter och handlingen löses
blott genom en välvillig mecenats
lägliga mellankomst.
Den Strindbergska stilens lejonklo
finner jag först i den ”afhandling”
Hakon Jarl eller idealism och realism,
som han 1871 skref i estetik för
professorn i Uppsala. Den går just inte i
vanlig afhandlingsstil. Den har
brefform och kritiserar under utflykter af
allmänna estetiska resonnemang
Öhlenschlegers dramer, hans förhållande till
Baggesen m. m. och slutar med
Kierkegaard. Den är skrifven på Strindbergs
i svenska litteraturen nya prosa: den
har dess smidiga och spänstiga kraft
af ungdomliga och fasta muskler, den
är rask och slående, djärf och
inträngande i dispyten, vi märka redan något
af den Strindbergska lidelsen och
dialektiken. Den vardt mindre vänligt
mottagen af professorn i litteratur.
De närmast följande terminerna
vistades Strindberg i universitetsstaden,
understödd af ingen mindre än den
generöse Karl XV, som funnit behag i
en liten pjäs Den Fredlöse, som han
fick uppförd på Kungl. Teatern 1871.
Strindberg var nu själen i ett litterärt
studentförbund där man festade och
läste dikter, föga skiljande sig från den
vanliga urvattnade och deklamatoriska
idealistpoesien. Men han började tröttna
på detta och på ”denna stad där
själarna, förvisade från lif och samhälle,
tycktes ruttna bort af öfverproduktion
i tankarna, frätas af bottensyror utan
aflopp, gå i eld som kvarnstenar, som
mala tomning”.
Han gjorde vid denna tid ett par
litteraturbekantskaper, som utöfvade
ett visst inflytande på honom. Den ena
var Kierkegaard. Visserligen insåg han
strax med sin sunda och omedelbara
naturs goda förstånd, att ”den estetiska
människan” var ett falskt och
omöjligt hjärnspöke, ”förföraren” en
onanists fantasier, men den etiska
människan tilltalade desto mer hans alltid
— ända till det lilla — vakna moraliska
medvetande. Askesen, arbetet, kallet
— det var något som väckte djup
genklang i hans eget puritanska och aktiva
väsen. Den andra begreppsvärlden som
satte outplånliga spår i hans intelligens,
var naturalismens, representerad af
Buckles ”Civilisationens historia i
England”. Man får ingen hög tanke om
dåvarande akademiska studiers
modernitet eller öfverhufvud svenskarnas
intresse för nya och fruktbara
tankeströmningar, när man ser hur Darwin,
Mill och Taine voro så godt som okända
i Sverige och att just den ensidige
Buckle, som trodde sig grunda
historien på födoämnenas beskaffenhet och
statistikens siffror, af en tillfällighet
skulle bli Strindbergs upplysare.
Slutligen mötte honom i Hartmanns ”Det
omedvetnas filosofi” — som åtnjutit ett
inte förtjänt världsrykte och spridning
— för första gången pessimismen, som
måste särskildt slå an på hans oroliga,
tvifvelsamma och i all sin ysterhet
tungsinta själ.
Skild från sin familj, utan ett öre
på fickan, finnande världen ledd af
gamla legitima och förnuftsvidriga
fördomar ”gå ohjälpligt åt fanders”, själf
fylld af den upproriska predikarens
våldsamma patos och ungdomens veka
misstro till egen kraft, hyrde sig
Strindberg för sommaren 1872 in hos ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
