Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
nickningar. Ty öfver allt var det
vänner, som Önskade henne framgång på
färden. Och man önskade det ej bara,
man visste, att det skulle lyckas. Ty
hon var så friskt tvärsäker på det själf,
såsom hon brukade vara i allt, hvad
hon tog sig före, att hon liksom delade
med sig af sin fasta tilltro åt andra.
”"Nu spelar Fiola sitt stycke för de
lärda akademiherrarna — — —" Den
tanken fanns nästan i alla de små
husen vid gamla gatan den dagen.
Och mången var det, som också
upprepade inom sig orden — — — ”Ett
underbarn” — —"”en stor förmåga”’.
Åtminstone funnos de hela dagen hos
den iilla fioldoktorn Pim, där han satt
bland gamla fioler och trasiga ur.
Allt detta var ju sådant, som kunde
taga intresset från hvardagsgöromålen
och komma en att ofta gå fram till
fönstret eller öppna porten för att få
vara bland de första, som lyckönskade
till triumfen.
Och dagen gick. — Men det är
alltid långsamt för den, som väntar.
Den dagen hade begynt som en
riktigt ung vårdag, men blef på kvällen
så mulen och mörk, som endast en
höstdag kan blifva det. Och ingen
hade ännu sett Fiola komma åter.
Och så smögo sig nya tankar till
alla de små husen vid gamla gatan, ej
stolta och segervissa och glada mer,
sådana som passa samman med en
riktigt ung vårdags solsken, utan
trefvande, undrande, oroliga, sådana som
höra till skymning och gråväder.
Hvad kunde ha händt? Kanske
hon blifvit kvarhållen af någon? Allt
detta diskuterade man och meddelade
år hvarandra. Men det var endast en
tanke, som ingen talade ut. Och
ändock fanns den hos hvar och en. —
10.
141
”Det har ej gått bra för henne. Det
är därför hon dröjer” — —
Om den gamla gatan, som svänger
sig så lusteligt och gladt, kunde man
nog aldrig tro, att det verkligen var
vid en kyrkogård, som den började.
Men så var det.
Man begrafde inga döda där nu
mer. Och alla gamla träkors voro
bortplockade. Men en och annan
svartnad sten låg ännu där kvar med
utplånad inskription.
Arbetare och småfolk hade sin väg
här genom kyrkogården och brukade
sitta på de långa bänkarna och lyfta af
sig de tunga bördorna och korgarna
för att hvila. Men mest kommo de hit,
som buro på sådana bördor, som ej
kunde läggas bort för tillfället. De
sorgsna och de nedstämda kommo.
Ty den lilla kyrkogården var tyst och
stilla. Och träden voro så skylande
höga här och kyrkan med Gud och
alla änglarna så nära. Ingen frågade
här och ingen talade. Och döden med
glömskan förnams rundt om.
Kyrkans kupol såg svart ut nu på
aftonen mot den skytunga himmelen.
Tornuret endast öppnade ett vidöppet
lysande jätteöga ut mot mörkret.
Kyrkogården var nästan tom den kvällen. En
vindil hade sökt sig hit in och stökade
och for bland de gamla träden. Och
på den lilla öppna platsen framför
kyrkodörren kastade sig vinden fram
från alla håll, och snodde och dref, så
att det blef en vild ringdans af torra
löf just där. De hvirflade och hvirflade
bara rundt omkring samma lilla
centrum och kunde ej komma därifrån.
Det var alldeles som tankarna hos
henne, som satt ensam på den långa
bänken.
Hon var bara en liten flicka, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
