Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
denna blomma? Ett uttryck bland
många millioner andra för jordklotet.
Än människan? Är hon mer? Om
jag dödar tusen människor? Gjorde
det något? Ingenting. Men hvarför?
Ja, hvarför, hvarför? sade han och
stirrade framför sig. Hvarför
betyder den ensamma människan
ingenting?
Det är märkligt! sade människorna.
Det är märkligt, hur :denne man
förändrar sig. Se, hur blek han har
blifvit! Se, hur ansiktet har magrat!
Det är, som vore det blott ett tunt
skal af aska. Hvad är det för eld,
som har förtärt det gamla ansiktet?
Hvad kan det vara för en eld?
Men mannen satt med pannan stödd
mot handen och mumlade:
Hvarför, hvarför betyder den
ensamma människan ingenting?
Människorna hade sett, hur hans
ansikte blifvit förändradt. Men voro
dragen, voro delarna förändrade? Nej.
Du ser ett porträtt af en människa,
och du kan glädja dig åt likheten,
men hvad är det som fattas i bilden
och som aldrig kommer dit? Elden,
som brinner i hvarje människoansikte.
Du ser män, i hvilka ett rödt sken
tycks lysa, män med gult, med hvitt,
med blått, med grönt, med svart sken.
Detta sken strålar ut genom skinnet,
och utan att du tänker därpå, dömer
ditt inre jag hvarje människa efter
arten af detta sken.
Hos denne man lyste detta sken
grått och matt, som om det vore nära
att slockna.
Hvad hade händt med honom?
Ehuru det är svårt att förklara det i
torra och tydliga ord, skall jag
försöka att berätta.
När han kommit till den punkten,
att han i böckerna tyckte sig finna
igen blott hvad han förut visste, då
LUDVIG NORDSTRÖM
upptäckte han, att inte blott
människorna utan äfven djuren, blommorna,
ja, de tysta bergen hade helt och
hållet bytt skepnad.
Tror du mig galen, sade han en dag
till en person, om jag berättar dig, att
ehuru jag vet, att du lefver, andas, rör
dig, sofver, äter, talar och tänker,ehuru,
säger jag, ehuru jag vet allt detta, så
finner jag det mer naturligt att påstå,
att du icke gör det?
Jag kan icke påstå dig vara galen,
svarade denne person, men jag finner
det hela rätt besynnerligt.
Ja, svarade mannen, det är också
mycket besynnerligt. Men hvarför
kan jag påstå något sådant? Du kan
icke förneka, att allt, som finns på
detta jordklot, till att börja med,
består af samma ständigt återkommande
ämnen! Du bör då icke heller
förneka, att allt bildar en enda, stor eller
liten, enhet. Du bör icke förneka,
att om jag är en del i en helhet, så
kan jag icke vara helheten själf. Du
bör icke heller förneka, att om
helheten sträfvar mot ett visst mål, eller,
om du vill, i en viss riktning, så :
måste delen också göra det. Du bör
icke heller förneka, att om delen icke
är lika mycket som det hela, så kan
delen icke heller bestämma något om
det hela. Men om delen icke
bestämmer, hur kan då det hela
bestämma. Eller om det hela
bestämmer, hvarför bestämmer då icke också
delen? Kan du tänka dig en helhet,
som består af delar, hvilka hvar för
sig ingenting bestämma, och ändå
bestämmer helheten? Hvarifrån får den
då sin förmåga att bestämma?
Karusell, karusell!
Ja, sade personen, du har rätt. Det
är karusell.
Antingen bestämmer det hela, och
då bestämmer delen. Eller
bestäm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
