Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJDEN AF ATT TÄNKA
mer icke det hela, och då bestämmer
icke delen.
Karusell! sade personen.
Men om det hela bestämmer och
delen också bestämmer, så kan ju
delen bestämma tvärt emot det hela.
Ty det rör sig bara om frågan att
bestämma, inte om hur det bestäms.
Karusell! sade personen.
Ja, sade mannen, karusell!
Hvilken dyster karusell! Ehuru jag inte
kan bevisa, att det hela har en viss
gifven vilja, så påstår jag det. Och
jag påstår, att just på den grunden
har hvarje del ingen vilja. Och hvad
blir då följden af hela resonemanget?
Jo, att viljans natur hos delen är att
icke vara någon vilja. Du lefver,
därför att du icke lefver. Käre vän! Vi
lefva, därför att vi icke lefva. Farväl,
jag är klok, därför att jag är galen,
jag är galen, därför att jag är klok.
Karusell, karusell, karusell!
Och därmed gick mannen sin väg,
men personen, som lefde, bara
därför att han lefde, och var klok, bara
därför att han var klok, skrattade och
skrattade och log af hån.
De döda lefva, mumlade han, och
de lefvande lefva icke. Men hur kan
man bli död och få lif, när man inte
kan lefva som lefvande? Svart är
hvitt, som är sten, som är smörgås,
och korf är ansjovis, som är bibeln
och pjäxor! Ha!
Men mannen irrade omkring på
vägar och skogsstigar. Så stor var
hans förtviflan, att han tyckte sig gå
i ett rike af skuggor. Ingenting var
fast, det fanns inte en punkt, kring
hvilken det hela kunde kondenseras.
Jorden, örterna, blommorna, träden,
bergen, människorna förändrades utan
ro. Han gick igenom världshistoriens
herbarium, där döda män och
kvinnor lågo förnaglade. Hur kunde man
14.
205
längre bestämma människoarterna efter
dessa vissnade mönster? Allting steg,
steg, luften förtunnades, när skulle.
man inte längre kunna andas? Det
arbetade, oafhängigt af hans vilja,
inuti honom, han kände, att han
formades utan att kunna förhindra det.
Ett barn, som vaknar om natten, är
icke olyckligare i sin fasa för
närheten af oförklarliga makter än han
var. Det strök omkring honom. Det
hviskade och sjöng och prasslade.
Han var gömd i någon skum grotta,
utanför brann en eld, kring elden
sutto kvinnor och pratade, män ropade
i snåren. Han begrep, att det var
honom de sökte, och kallsvetten rann
af honom.
I skogen, där han sprang omkring,
skrek han af fasa.
Det är en dröm! skrek han. Jag
drömmer! Jag vill vakna!
Och slutligen föll han till marken,
och allt upplöstes i en gråt, där
tårarna tycktes rinna ur märg och must,
ur muskler och leder, och hjärnan
smalt ned och rann som ljumt vatten
utför ansiktet.
Jag vill vakna! mumlade han
utmattad. Vakna, bara vakna!
En natt var det stjärnklart. Han
stod på sin balkong, och allting var
stilla, så stilla, att de lätta vindar,
som då och då drogo fram, tycktes
vara traktens andetag.
När han nu stod där, sade han
för sig själf och halfblundade, såsom
människor pläga, när de vilja lämna
tanken ostörd af alla yttre intryck.
Han sade:
Jag har det, nu har jag det, nu,
nu, nu!
Han upprepade långsamt, ständigt,
långsammare, långsammare:
Nu — nu — nu —
Och med ens kände han, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
