Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
därifrån och hem till den tomma
våningen igen, här var hon dock sin
egen herre, här slapp hon småle och
säga tack och vara intresserad, här
fick hon ligga och läsa om kvällarna
och bada sig i köket och trösta sig
med böcker och godter och fantisera
sig till sömn. Grät gjorde hon aldrig
i ensamheten, fast tårarna så ofta
droppat förr — nej, att gråta här i
dödsstillheten det vore som att dö,
hellre då rusa ut, hvad som helst ...
. Hon stökade omkring, kände på
jorden i krukorna, bredde sig af plikt
en smörgås och åt den stående, drog
ned rullgardinen och ställde fram
nattduksbordet med ljus. Klockan var bara
nio, men sofva, sofva, det var det
enda.
Det ringde!
. Hon blef rädd ett ögonblick, men
slog bort det — nu ringde det igen.
Och hon gick genom korridoren för
att öÖppna — det var väl inte i
telefon? Telefonen satt i tamburen, men
det var på dörren det ringt.
Nå i guds namn —
Och minuten därefter låg hon i
Fabians famn. Det gick så fort och
det var så ljufligt ...
Men hon gjorde sig lös.
”Fabian, du får inte, jag vill inte,
jag är ensam —"
Han stängde dörren och tog af sig
hatten. Så grep han hennes båda
händer.
”Jag måste se dig, Beda, jag kunde
inte längre — — — Är du ensam?
Kom —"”
Och han drog henne in i salen
medan Beda svagt förklarade orsaken
till sin ensamhet.
”Får jag se på dig! Beda, min
lilla flicka, hur kan du vara så hård,
389
hur kan du vara utan mig, jag som
inte kan lefva utan dig — — —
Han kysste henne, han strök henne
öfver ansikte och lemmar som om han
varit blind och hans tunga stammade
smekord och gjorde frågor. Hon hade
aldrig sett honom sådan och hon kände
hur lyckan började fylla henne igen.
Som hortensian, som hon glömt att
vattna på två dagar och som hängde
slak tills hon förfärad dränkte den i
vatten och den långsamt rätade på sig,
så började lifvet stiga i henne, blicken
tändas, kinden rundas af leende och
bröstet häfvas -af djupa andetag.
Och så stodo de där i den fallande
skymningen, talade, kysstes, frågade
och kysstes och visste om ingenting.
Tills Bedas lilla förståndiga flicksjäl
vaknade upp igen.
”Fabian, du måste gå,” sade hon
varsamt med en sådan tillförsikt i
rösten som om alla tvifvel dödats, fast
de inte ens fått något svar, ty hon hade
ju aldrig frågat.
”Gå, gå nu, när vi äro ensamma
i hela våningen —"”
Han famlade efter hennes krage,
men hon sköt undan handen och kysste
den.
”"”Gå, Fabian, ” bad hon bevekande.
”Ser du, fru Ström har aldrig tänkt
sig att du skulle komma hit, jag skulle
ju inte träffa dig mer — nej, ” skrattade
hon förläget, ”det skulle jag ju inte ...
O, Fabian, det har varit så svårt!”
Han tryckte henne hårdt intill sig
och hon drog in kraft och lycka af den
långa omfamningen.
Så gjorde hon sig sakta men så
säkert fri, som en oskyldig och snäll
liten flicka kan och tog vid:
"’Jag tycker det är så otäckt att vi
är här, ser du, när inte fru Ström vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
