Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
rättade en af de båda öfverliggarna vid
bordet bredvid, hur den vackra engelskan
hade nekat dansa med Filip under
förevändning att hon var uttröttad och strax
efter själf bjudit upp Berndt till
kotiljongen.
Den andre stirrade på damen i fråga
med en glupskhet, på sin höjd förlåtlig
med hänsyn till den ytterligt sällsynta
förekomsten af mondäna uppenbarelser på
den lilla stadens gråa horisont.
Hon var ett praktexemplar af sin ras;
.medan Filip fick njuta anblicken af
hennes lätt sluttande skulderblad och den
raka, stolta nackens rika hårböljor, spelade
hennes stora, gråa ögon mot Berndt och
de starkt markerade läpparna drogos gång
på gång till ett leende, som kanske mindre
gällde klämmen i hans något vågade
studentanekdoter än den originella och
fantastiska engelska, på hvilken de
berättades. Samtidigt ryckte det till som vid
ett piskrapp i Filips ansikte hvar gång
kusinen negerade utan att bry sig om
hjälpverbet do eller slungade fram ett
stumt s.
Det förhöll sig nämligen så, att Filip
var afsevärdt mer bevandrad i engelskan
— som i flertalet andra vetenskaper —
än Berndt. Men formalist ända till märgen,
uttalade han aldrig en sats utan att kunna
lita på, att den var fullt korrekt. Som
han bara hade en månads praktisk
öfning, blef repliken vanligtvis inte färdig
förrän Berndt redan på sitt vanliga
oförfärade sätt kastat fram sin, hvilken som
oftast inte var värst uddig men förgylldes
af det fryntliga framställningssättet.
Så hade det kommit sig, att miss
Mesterton efter hand vridit sig en face
mot Berndt, medan Filip af hennes
ansikte på sin höjd fick se en kvarts profil.
Allt mer förstummad, hade han också
börjat ägna sig hufvudsakligen åt sitt
vass
mer framfusigt.
ARTUR MÖLLER
rör. Kusinens språkfel föreföllo honom
gröfre än vanligt, hans kvickheter
plumpare, hans röst mer högljudd, hans sätt
Han tände en cigarrett,
men fingrarna darrade, så att tändstickan
inte ville ta. Medan han drog en ny sticka,
föll hans blick på kusinens ansikte. Låg
där inte ett leende af öfverlägset,
segersällt hån? Jovisst — den andre hade
märkt, hur uppskakad han var. Berndt,
lymmeln, som bara lekte med kvinnor
och just därför fängslade dem, satt och
hånlog åt hans djupa, bittra förälskelse !
I en sekund stelnade hans antipati mot
kusinen till okufligt hat. Där lade sig ett
nytt, skarpt veck vid näsroten — bittert
men också energiskt.
+
Allt det där var nu fyra år sedan,
och likväl stod hvar detalj klar för Filip,
outplånligt inetsad med grämelsens mest
frätande syror. Och här satt han nu, i
universitetets unkna läsrum och höll upp
tidningen framför ögonen, tidningen, där
det stod:
VIGDA.
Berndt Stjernström
och
Elvyne Mesterton.
Filip såg sig kring i rummet: han var
ensam. Då lät han tidningen sjunka och
slöt ögonen.
Han återsåg den vintermorgon då hon
vid hans systers sida — de hade lärt
känna hvarandra på en resa — första
gången åkte in genom herrgårdsporten till
Åkeröd. Han genomlefde den
oförglömliga feriemånad i hemmet, då han för
första och sista gången trodde sig ha
funnit den kvinna som inte skulle låta
skräm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
