Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
blef hon med ens fullkomligt l’ugn.
Onaturligt lugn, sade de som saknade den lilla
kända skepnaden på gatorna i traktert hon
bodde.
Men var man tidigt på benen om
morgnarna, kunde man få se vackra
Emelie stiga ur sin port, gå till närmaste :
hållplats och försvinna med en spårvagn.
Hade man gjort denna iakttagelse flera
gånger, föll det sig naturligt att man blef
nyfiken på hvart hon tog vägen. Och
följde man så efter för att utröna detta,
hamnade man — på nya kyrkogården.
Det var ett sällsamt vårarbete vackra
Emelie tagit för sig därute. Sällsamt
därför att ingen visste att hon, den
familjelösa och ensamma, hade en graf att gå
till och ansa. Det vardt nästan liksom en
öfverraskning, emedan hon själf förut
aldrig gett en aning därom.
Emellertid låg hon nu där framför en
synbarligen nyröjd jordbit i fyrkant och
var ifrigt sysselsatt med att kratta och
vattna och efter bästa förmåga pyssla om
den lilla svarta fläcken, hvarest endast ett
nummer på en brädlapp utmärkte något
slags besittningsrätt.
N. SELANDER
Forskade den nyfikne afsides efter
hvem som låg .därunder svarade
uppsyningsmannen : ingen, och frågade man
hvems grafven var: ingenjör Holmstrands.
Det var namnet på vackra Emelies afvikne
vän och grafven var inköpt af henne.
När våren skridit fram och närmat
sig sommaren, uppenbarade vackra Emilie
sig åter på de gamla stigarna hem och
alltid med blommor i händerna. Först
kom hon med krokus, aurikler och
tulpaner, därpå med liljorna, påskens gula
och pingstens hvita, och allt efter som
sommaren gick, gick äfven rikligt med
gåfvor af dess prakt genom vackra Emilies
händer.
Var den hon då mötte en vän,
begåfvades han alltid med en blomma och
något meningslöst fräs och spottande. Det
skulle föreställa en vänlighet, men det
såg ut som ville hon bita näsan af den
mötande.
Och hvarifrån blommorna kommit
talade hon aldrig, inte ens för de utvalda
af de få som hon räknade till sina
för
trogna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
