Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN
ma, plikttrogna klockan pickar och
pickar och manar och förmanar och
hackar sönder tiden i små, små bitar,
för att man på hvarje liten bit bör
hinna utföra något — arbeta något,
som kan ha nytta för framtiden —
lära något, eller göra något för sin
karriär — eller möjligen sofva för att
få krafter igen att arbeta — men bara
icke drömma och förstöra den dyrbara
tiden.
Men hvad hjälpa alla goda
föresatser? Tankarna äro borta. —
Genom stängda dörrar smyga de sig
alltjämt ut, genom fördragna gardiner,
trots allt. Och hon måste söka dem.
När hon söker, finner hon dem vid
”Engelska kajen”, just där den stora
egoistiska rikedomen är inlåst bakom
mångdubbla, tunga portar.
Hvad penningen kan gifva,
penningen, som man tar med rågade
händer och kastar ut, utan att vända på
hufvudet för att se, hvarthän den faller.
— Hvad gammalt blått tojarblod kan
trakta efter — bojarblod som från släkte
till släkte har sugit i sig all världens
raffinerade njutningslystnad — allt detta
måla sig tankarna fram här.
Hon måste längta efter a!l den
skönhet och lyx, hon tänker sig där —
skönhet i färger — i linjer, i blommor,
i konstverk. Ögat skulle kunna fira
sin tysta fest därvid. Och sinnet skulle
hafva sin heta lust däri. Ty
kvinnoskönhet var att beskådas där, den
indolenta, mjuka, omvårdade, som alltid
vaggats fram på sidenkuddar, och aldrig
känt det sträfva arbetet. Och prakten
i diamanter och ädla stenar, i mjuka
tyger och raffinerad elegans lockade och
frestade där. Och tankarna tälja, hur
lekande lätt allting är där — så slipprigt
kvickt och gladt frivolt. Hon hör
dans
FIOLFLICKA
693
musiken. Det är mazurkan,
nationaldansen, som hetsar öfver parkettgolfvet.
Hon är ung. Hon vill vara med, klädd
i dyrbara kläder och smyckad.
Hon har mött dem ibland på
Newski, dessa granna, ryska officerare
i vida, pälsbrämade kappor och med
silfversporrarna klingande vid hvart
steg. Hur vore det att dansa med en
sådan ståtlig kavaljer? At: glida öfver
poleradt parkettgolf. Också hon en
gång med äkta stenar i håret. Men
helst ändock stode hon midt i festsalen
med ”Guarnerius”” mot sitt bröst. Hon
skulle spela då, så att alla måste lyssna.
Hon hör applåderna. Hon ser sig själf
buga sig. Och det går som en
hviskning genom salen — — — "”En härlig
musik! En stor artist — — — Så
ung, och hon har ren skapat sig ett
namn i våra högsta kretsar — —"’
Så lätt föres hon af sina tankar
genom alla dessa dörrar, som i
verkligheten äro stängda för henne. Så
eftersökt och uppburen är hon i inbillningen.
Och hennes fiol klingar och sjunger.
Men själf sitter hon med heta kinder
och torra läppar i det lilla rummet.
Och hennes ögon ha en blick, som ej
ser det närvarande.
Men tankarna taga henne vidare
med sig till en stor, präktig byggnad.
Ljus lysa ut från alla fönster. —
Väntande ekipager stå i mäktig fyrkant
utanför. — Hon ser sig själf stiga ut
ur en elegant släde och nennes
sidenpäls är sobelbrämad. Det är Marinski
teater. Uppför mattbelagda
marmortrappor går hon. Bugande vaktmästare
öppna dörrarna till en loge på första
raden. Orkestern spelar glada, lekande
melodier, ty här dansas den stora ryska
baletten. Och hon ser ett oändligt
vaggande hvitt haf af nakna armar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
