Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONEN
rämna efter rämna i den mur hennes
egoism byggt högre för hvarje dag.
Mor och son hålla på med vårarbetet.
Det sker utan brådska, lamt och
intresselöst, endast då och då afbrutet med en
uppflammande energi, som påminner om
nervös oro. De säga icke mycket till
hvarandra och sonen går helst undan, men
det har kommit något hvasst i blicken,
då han ser på modern. Hon har märkt
det och våndas värre än på många år,
och hatet till mannen, ödeläggaren,
brän
ner skarpare för hvar dag som går.
”Våren är svår i år,” säger hon till
sonen. ”Den tar på krafterna.”
"Det gör den,” svarar han. Han har
blifvit magrare och blekare och de mjuka
gosselinjerna i ansiktet ha skurits
skarpare.
En dag ser modern honom bläddra i
almanackan och oron kommer öfver henne.
”Hvad ser du efter, Sten?”
”Å, hur långt det är tills far kommer
ut. Då reser jag och möter honom. Nå’n
skall han ändå ha.”
Kvinnan har dagtingat med sig själf
och resultatet har blifvit: om jag ej låter
hans far komma hit, förlorar jag gossen.
Och så säger hon med stadig röst:
”När du reser och möter far, så hälsa
honom från mig och bed honom hit att
stanna. ”
Gossens drag ljusna, och han kommer
tätt intill modern och stryker sin kind
mot hennes.
”Tack, mor,” säger han innerligt. ”Jag
visste du var god. Å, hvad jag är glad
och hvad mor är snäll!”
Det rister inom kvinnan. Sonens ord
äro som slag i ansiktet, men hon tiger.
Stugan ligger röd i solskenet. Kvinnan
går därinne och ordnar. Hon lägger hvita
751
dukar på borden, syr fast ett nystruket
öfverdrag på soffan, lägger blåsipporna,
som Sten plockat i hagen, på en tallrik
och sätter gyllenlacken midt på bordet.
Den står i blom och sprider vällukt kring
sig och när hon slår upp gafvelfönstret
strömmar vårluften in ljum och frisk.
Kvinnan blir röd om kinden af
solvärme och underliga känslor. Hon klär
sig i högtidsdräkt och profvar en brosch
— ett gammalt minne från fästmö-tiden —
föreställande tvenne händer, som slutits
i hvarandra. Men när hon ser den i
spegeln, tar hon bort den och känner sig
missnöjd med sig själf.
Sten dröjer länge. Skulle varit
hem
. ma för två timmar sen, beräknar hon och
sätter sig ute på farstutrappan och väntar.
Hon känner sig så besynnerlig till mods
och ett par gånger får hon tårar i ögonen.
Hon tänker på sin ungdom, på
föräldrahemmet, på den dag mannen i jubel
förde henne med sig som sin brud, och
hon känner längtan efter att stryka öfver
de sista svåra åren och börja lifvet på
nytt, ty i dag står åter kärleken röd
mellan henne och hennes ungdoms
älskade. Men det är svårt att ta steget
helt ut, gå emot mannen och säga: förlåt,
mitt var felet.
I skymningen kommer sonen åter —
ensam.
”Far ville icke,’
spänner ifrån hästen.
,
säger han, blek och
"Då har jag vunnit slaget,” tänker
kvinnan, men hon känner ingen fröjd.
Hon går före sonen in i huset där
kvällsvarden står framdukad för tre.
Brådskande dukar hon bort från mannens
plats och låter sonen äta ensam. Men han
rör knappast vid maten och ser trött ut.
”Far tyckte du haft nog af honom,”
återtar han och skjuter undan tallriken,
”men han tyckte det var så snällt af dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
