Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752
att skicka honom hälsningen och låta mig
möta. Han tänker på att fara till Amerika
och hade icke du varit, mor, hade jag allt
följt med. ”
Kvinnan rycker till men lugnar sig
strax.
"Hur såg far ut?” frågar hon.
"Han var allt gammal. Håret var
grått Vid tinningarna och han lutade litet
när han gick.” Det dröjer innan hon kan
säga något mer och när hon talar låter
det otydligt.
”Frågade far något?”
”Ja, han ville veta hur vi hade det
och hur du såg ut, och jag sa att du
var grann.”
”Sa han ingenting mer?”
”Jo, han tyckte jag var lik dig och
så sa han att vara i fängelse det är svårt,
men komma ut är ändå värre. Och så
grät han.”
Kvinnan tar stöd mot väggen.
”Nu är det ute med mig,” mumlar
hon.
”Sten,” säger hon och rösten låter
tung, ”res in till far i morgon igen och
säg honom, att du följer med honom till
Amerika eller om han vill styra här i
stället så — så om han tycker bäst om
det, skall jag ge mig härifrån.”
Ett par starka gossarmar slingras
omkring henne.
"Nej, mor, nej. Hur skulle jag kunna
resa från dig. Ånej, aldrig.”
Hon trycker gossen hårdt intill sig,
men skjuter honom genast ifrån sig. Hon
vet ett annat sätt att få honom till fadern,
och det är som att gå i döden, tycker hon,
men hon tvekar icke, ty skulden hvilar
tungt på henne, och gälda måste hon.
”Jag skall säga dig något, som du
icke vet, Sten,” börjar hon långsamt.
”Att far började dricka var mitt fel och
att han kom på fängelset det var också
mitt fel.”
HANNA SÖDERLUND
Gossen springer bort mot henne. Hon
har tagit plats längst ner på träpallen vid
dörren.
"Nej, nej, mor, ” utbrister han häftigt,
”det är icke sant, mor, ljug icke, mor.”
Och liksom sökande orsaken till hennes
bekännelse hos sig, tillägger han lugnare:
”Jag ville bara att du icke skulle tala
hårdt om far utan förlåta.”
Modern snyftar till.
Ännu är sonen hennes — en minut
till och han har vändt henne ryggen.
”Sitt stilla, Sten,” säger hon med
ansträngning. ”Jag ljuger icke. Af
kärlek gifte jag mig med din far och lycka
väntade jag däraf, lycka utan uppoffring.
Men då det ej gick som jag hoppats, blef
det knot och bitterhet. Jag hade tagit
med mig mitt högmod i äktenskapet och
det blef olycka för oss båda. Svårt hade
din far det med mig och, för att få tröst
af något, började han dricka. Icke ett
finger rörde jag för att få honom att
afstå, men hårda ord gaf jag i mängd.
Nämndemånssonen, som friat till mig och
aldrig kunnat glömma att han fick nej
för en dräng, beklagade mig när vi
träffades. Jag förstod att det låg skadeglädje
däri och upptog aldrig hans ord. Men
när han så var hemma en gång när din
far kom raglande, lät jag honom förstå att
jag ångrade mitt giftermål, och jag sade
det mest för att hämnas på din far. Se’n
hände det oftare och till slut blef det för
mycket för din far. Ja, och se’n vet du
slutet. Men aldrig hade det gått så om
jag varit som jag bort och min är
skulden. Ty din far var så god.”
Nu var det sagdt. Stora svettdroppar
trängde fram på hennes panna och hon
sjönk alltmera ihop.
”Res i morgon till far och säg detta, ”
tillägger hon.
Sonen rusar upp. Hela hans kropp
skakar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
