Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
Han lutade sig, plötsligt
uppmuntrad, fram emot henne:
”Maud, får jag kyssa er en enda
gång tillt’”
”Nej, det får ni inte. Ni är väl
inte en liten smula — dum, Balle?
Efter allt hvad jag har sagt, har ni inte
förstått något. Tjänar det ingenting
till att vara ärlig mot er?”
”Jo, jo,”” sade han ångerfullt. ”Jag
är en idiot, en drummel...” Han
klämde nervöst in monokeln och lät
den genast falla igen. ”Blef ni ond på
mig?’”
”Nej, det kan man inte riktigt,”
sade hon på samma litet frånvarande,
stilla sätt som hon haft hela tiden.
”"Och nu — nu skiljs vi. Kom hem när
ni tycker, men låt bli om ni inte vill.
Skicka mig några böcker ibland. Det
blir ändå tomt efter er. Adjö, Balle!
Nej, jag går ensam åt det här hållet."”
Hon räckte honom handen och gick
som hon sagt.
Och han gick slokörad åt motsatt
håll.
Då Maud kom hem såg hon sig
tankspridt i spegeln som hon hade för
vana.
”Det var väl att han bad om en
kyss, och inte tog den,” tänkte hon.
”Men nu, ” hon drog ett djupt andetag,
”nu är det öfver.”
Hon vände sig ifrån spegeln, hvars
bild synts henne som ett främmande
allvarsamt ansikte, och såg ut. Länge
stod hon så, stilla och inåtvänd, som
hon varit hela denna dag.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Fram på eftermiddagen skockade sig
tunga moln på himlen och vinden vände
791
sig, det blef grått och kallt, ett
förebud till snö. De första gaslyktorna
tändes när Magda kom ut ur porten till
fäktklubben, det var hennes fäktdag
i dag och häradshöfdingn hade
kommit ihåg det.
Men det blef inte alls som han tänkt
sig. Utan att själf vara medveten om
det, hade för hans inre syn skapats
bilden af en förvirrad, blygt rodnande
brud, som han kom för att eröfra,
trots hennes motstånd, det var bilden
af jungfrun, sådan den format sig
genom tradition och vana och den satt så
djupt, att den försköt den verkliga
Magda, som ändå så ofta stött honom
tillbaka just därigenom att hon så föga
passade in i den gamla ramen.
Magda drog lätt upp ögonbrynen,
när han lyfte på hatten, och hälsade
svalt, men vänligt. Frasen på hans
läppar stelnade, det skulle ha blifvit något
muntert och beundrande, men han var
inte situationens herre ... Och tigande
började de gå bredvid hvarandra.
Det var också omöjligt att tala på
dessa slamrande gator, och så mycket
samband fanns det dock mellan dem,
att de af samma impuls styrde stegen
mot mindre trafikerade trakter. Magda
skulle ju åt norr, men i stället för att ta
uppfartsvägen, veko de af på
Torsgatans mörka och torftigt
förstadsmässiga aveny.
Här hördes ingenting annat än
korta otåliga signaler från tågen, hvilka
fördes fram och tillbaka och växlades
in på nya spår, pustande och
småtutande som leksaker åt jättebarn. När
de kommit förbi gasverkets stora
komplex blef det mörkare och tommare,
de enstaka arbetare, som ströko förbi,
kunde inte urskiljas till anletsdragen
och ägnade dem ingen uppmärksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
