Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792 CECILIA
Ett kallt, fint duggregn började flyga i
luften.
Steg för steg gingo de, de hade fallit
in i en seg marschtakt som om de haft
mil framför sig. Och tystnaden ville
inte brytas.
”Akta er så att ni inte halkar,”
hade. häadshöfdingen sagt, när de
kommo till gångbron, som tar vid där
trottoaren slutar. Och orden blefvo så
tomma och intetsägande i denna
omgifning, all ömhet, värme, ja intresse
flöt ut i detta fuktiga mörker och gjorde
stillheten tyngre efteråt.
Marschen svängde af på Odengatan,
där det så småningom blef ljusare och
folkrikare. Vidare gick den nedför
Norrtullsgatan, takt tu, takt tu. Deras
blickar fångade samma bilder,
matvarubodarnas fönster där tomater eller
hummer lyste bland stora fat med
brunstekt strömming och fadda hvita
kroppkakor som de förfinade genom sin
färg, blomsterbutiker, som blefvo
mindre och mindre, ju längre bort man
kom, bryggeriets väldiga blänkande
maskiner, där pistongerna bakom de
enorma rutorna rörde sig i ett oljigt
glidande ut och in — — Till sist var det
inga fler bilder. En liten sybehörsbod,
ett kafé och en cigarrbod — så var
butikernas lysande ögon slut och efter
stenhuggeriernas gårdar kom tullen.
Utanför den stod mörkret som en vägg,
som endast bröts då och då af den röda
vagnen. Men i samma takt stego de
ut i mörkret och när deras ögon vant
sig vid det var det som om det lättade,
de voro för sig själfva och kunde tala.
"Hvad har jag gjort er?” frågade
han sakta och varsamt.
”Ni har inte gjort mig något,”
svarade hon, ”annat än misstrott mig,
kanske. Ja, det talar jag inte om, ”
till
WENDEL
lade hon hastigare, ӌ, visst inte! Jag
kunde inte begära att ni skulle svälja
mig helt och hållet, på godt och ondt,
utan kritik. Nej, men ni skulle inte
finna er med mig i längden. Nu har
ni fått för er att ni vill ha mig till fru
och sällskap... men vi passar inte
ihop, det är alltsammans,” slöt hon
tvärt.
”Men jag älskar er, Magda! Jag har
inte -förstått det, men på resan från
Köpenhamn gick det upp för mig —
det gick upp för mig, att det som retat
mig hos er, det är just det jag älskar!
Jag vill ha er helt för mig, jag har bara
varit svartsjuk om alla edra vakna
tankar och intressen.”
De stodo utanför
kyrkogårdsgrin
darna, han tryckte på dem, men de
voro stängda. Och då blefvo de stående,
som om detta varit målet, dit de inte
sluppo in. Hon lade händerna på
ryggen och fick ett envist drag kring
munnen.
”Men jag vill inte gifta mig med
”” sade hon. ”Inte gifta mig alls.”
"Är det en princip?” frågade han
och log.
”Ah! Jag menar allvar. Jag vill
inte binda mig och bli olycklig — vi
skulle bli olyckliga. Antingen ni eller
jag.”
”Inte jag, Magda.”
"’Jo, kanske just ni. Ni skulle
vantrifvas med mig, vara generad öfver
mig, jag är inte sådan som ni vill ha
en fru — i längden.”
”Magda, det är en sak ni inte talat
om. Tycker ni inte det bittersta om
mig? Inte det bittersta grand?”
”Om jag också gjorde det, så ville
jag inte ändå,” svarade hon snabbt.
”Försök inte att rubba mig från detta,
er,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
