Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
884
dock få upplefva något som senare
icke skulle haft samma färg och
charme som just då. — Och den
lilla skissen i den gröna portföljen,
som väckte er uppmärksamhet, var
en sådan ungdomsminnets lysande
daggdroppe. Här ska ni få den
enkla händelsen som ram kring det
bleka blyertsutkastet!
En ovanligt varm julidag befann
jag mig helt allena på en dammig
landsväg, hvilken jag trodde förde
till den lilla byn Dachau, där några
unga konstnärer svulto och målade. —
Landskapet i trakten lär likna ert
Skåne, har min hustru sagt.
Jag gick i tankar. Hvad tänkte
jag? Det behöfver icke sägas att jag
nu ej mer kan minnas dessa
grubblerier, men det är säkert nog att
antingen gällde mitt allvarliga
öfvervägande några tuber och lärftstycken
eller också en sejdel och en Dbit
korf... ”
Hettan var tryckande. Den
hvilade under min gamla halmhatt som
en glödgad metallring. Ögonlocken
föllo ned och jag orkade icke lyfta
dem. Med gapande mun som en
idiot, släpade jag mig långsamt fram,
likgiltig och apatisk, grå af damm
högt upp öfver knäna.
Nu åker man på en kort stund
ut till den lilla målarbyn. Men då
rullade en gammal diligens från
fyrtiotalets fridfulla tid fortfarande på
gula och tunga hjul mellan städerna
och till och med ännu skall ni finna
denna gengångare på gränsen af
Wärtemberg. Men icke ens den
blygsamma afgiften till taket på detta
fortskaffningsmedel ägde jag. Jag hade
bokstafligt icke en pfennig i fickan
— allt hvad kavajen hyste var ett par
fulliklottrade skissböcker, några
pennstumpar och en fällknif.
HENNING BERGER
Det var icke första gången, jag
gick den vägen, men landskapet,
ehuru nog så typiskt och tacksamt
för en bajersk bondeskildrare,
tilltalade mig icke. Det var ett flackt
lågland med några kullars svaga
rundningar vid horisonten, med enstaka
pilar och små, nedtryckta hus,
liknande hvita askar. Ibland rörde sig
något hvitt mot det djupgröna. Det
var gäss. Förgäfves spanade jag efter
några lummiga kronors hvälfningar
eller en dal, en flod, som kunde
bryta perspektivlinjen. Men endast
några små ulliga moln stucko upp
och seglade öfver den blå,
värmedallrande himmelsytan. Det förekom
mig i mirtt trötta och värkande
hufvud som om allt var upp- och
nedvändt, och att jag rörde fötterna i
rymden under det att den blå kupan
öfver mig var hafvet med hvita
skumbrusningar.
Och sålunda gled jag automatiskt
och halfsofvande vidare.
En djup tystnad. Vindstilla.
Solens strålar lodräta och drypande
som smält vax. Under ögonfransarna
kunde jag se min skugga hopkrympt
till en violett cirkelfläck.
Och jag gick vidare, kännande
värmen som en ångvåt vinterrock och
med strupen dammfylld och
torrskrumpen.
En timme, kanske mer. Då
stannade jag med ett ryck. Hvad var
detta?
Har ni aldrig råkat ut för något
dylikt? — Det är nämligen den högsta
jordiska formen för äfventyr: att
plötsligt upptäcka sig försatt utan ens
eget medvetande till annan miljö i
alla afseenden.
En sval vind blåste om mitt
upphettade ansikte. Några stora
regndroppar föllo på mina skor och satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
