Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAVILJONGEN
stora svarta fläckar i det
mjölliknande stoftlagret. Solen var
försvunnen och himlen blygrå — i norr
blåsvart. Som jättelika guldspindlar
sprungo blixtar öfver hvalfvet. Men
det underbaraste var att vägen krympt
ihop till en stig med hög och frodig
skog på ömse sidor och svann i en
krök framför mig. Då jag vände
mig, såg jag hur den likaledes, som
ett stort S, vindlade bakom mig..
Förklaringen var naturligtvis den att jag
i mitt slöhetstillstånd kommit till ett
vägskäl, och då den stora landsvägen
svängt, hade jag fortsatt mekaniskt
att gå rätt fram — följande den
mindre stigen. Vidare hade jag så
småningom sänkts i en af de talrika
dalar, vårt land är rikt på, och som
ligga likt stora fallgropar, döljande
träden i terrängen. Nu såg jag också
till vänster en smal flod. Den var
mig okänd — förmodligen en biarm
till Isar. Och hvad väderombytet
beträffar är det också vanligt hos oss
— de komma från de nyckfulla
alpregionerna, dessa luftens plötsliga
lynnen. Ni vet, ni kan se vår
alpkedja som en praktfull kuliss, så att
säga från stadsporten. — Men i första
ögonblicket verkade scenförändringen
som en blick i en trollspegel.
Skulle jag gå tillbaka eller
fortsätta? Till Dachau förde säkert icke
stigen, men det gällde att om möjligt
komma snabbt under tak, ty nu bröt
ovädret löst. Hvar fanns närmaste
hus, kåk — en stuga, en lada? Jag
inbillade mig att instinkten pekade
framåt och därmed började jag
halfspringa mot kröken, som tycktes gå
in i en vild häck af täta snår och
sammanslingrade grenar.
Men då jag nådde svängningen
stannade jag besviken. Stigen löpte
vidare däremot — löpte bort ifrån
885
mig i det oändliga, med små koketta
slingringar, tills den helt blef borta
för blicken i skogens och ovädrets
blå skymning. — Och nu störtade
regnet rasande ned.
Det var icke strålar, det var spann
som tömdes öfver min stackars hatt
och det tycktes lofva att bli
vattenfall, skyfall, syndaflod. Åskan stämde
i, mullrade först på afstånd,
brummade sen som vilda djur och
brakade som fallande träd inne i skogens
dunkel.
Jag hoppade öfver ett igengrott
dike och försökte tränga in i den
vilda häck, jag förut sett på afstånd
och som nu visade sig verkligen vara
ett tätt, igenväxt snår, hvilket utan
tvifvel en gång planterats. Det var
svårt, och jag ref mig på teggar och
törnen, men så lyckades det och jag
befann mig i en gammal öfvergifven
trädgård, där jag kunde se de
raserade och af allt slags ogräs
öfverväxta lämningarna af en husgrund.
Men i ett hörn såg jag till min glädje
det skydd, jag sökte. — Det var en
stor, förfallen, och som jag trodde
mig uppfatta, åttkantig paviljong.
Ld
Hur skulle jag komma in? Jag
sprang rundt byggnaden (den hade
mycket riktigt åtta sidor), men såg
ingen dörr. Uppe under taket
sutto fönster — med färgade
rutor, tyckte jag — men det var för
högt från marken. Vid andra hvarfvet
upptäckte jag dörren, jag hade varit
för snabb i vändningarna: där var en
liten enkel trädörr af samma
gröngula mossfärg som väggen. Den var
låst.
Har ni någonsin gjort inbrott? Vi
ha svårt att föreställa oss i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
