Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
att människor bli tjufvar — jag för
min del vågade på akademien icke
öppna min kamrats målarskrin för
att låna en kolspets, och än i dag
tror jag, att jag icke kunde förmås,
exempelvis, att i min egen hustrus
frånvaro dra ut hennes byrålåda om
jag letade efter ett eller annat. Men
det är ju situationen och
nödvändigheten som skapa om oss. I detta
tillfälle kände jag mig halfdränkt, om
lä var icke att tala — regnet störtade
med samma våldsamhet från alla
sidor. Och ändå hamrade jag
högtidligt på dörren till detta tomma
ruckel, innan jag skred till
våldshandlingar.
Men därpå väntade jag icke. Jag
kunde se att låset var ett vanligt
simpelt lås af den konstruktion, vi kalla
«enfaldigheten<. Allt jag behöfde göra
var att trycka tillbaka den lilla
järnkolfven, som skymtade i den med
tiden vordna tumsbreda
dörramsspringan. — Och jag tog upp min
fällknif och utförde den enkla
manövern.
Då dörren gick upp befann jag
mig i en mörk skrubb, som var ett
slags förstuga. En blixt upplyste i
samma ögonblick interiören och jag
såg att en inre dörr ledde till
paviljongens heligaste. En gång inne på
brottets bana fanns ju intet skäl för
att icke fullt njuta frukten. Så jag
steg på.
Det var ett slags salong, jag
befann mig i. Det var skumt som i
en gammal gotisk katedral — ljuset
föll genom de vid taklisten placerade
små rutfönstren, hvars glas voro i
fyra färger: gult, blått, rödt och
mjölkhvitt. I taket hängde en liten
kristallkrona, dammig och gulbleknad,
med gamla, vackra bronsemblem,
korsade facklor och kransar. I
lam
HENNING BERGER
petterna sutto ännu halfbrända
vaxljus af samma färg som prismorna,
hvilka liknade bärnstenstårar. De
åtta väggytorna upptogos af dörren,
ett miniatyrklaver, en empirspegel
på konsol, en chiffonjé, en
rokokolänstol, två ovalbord med ostindiska
krukor och — ett staffli. Det var
tomt.
Ofver hvardera bordet hängde
i inlagda mahognyramar några små
silhuettporträtt.
Det luktade mögel och fukt i
paviljongen.
Vid åsynen af detta tomma staffli
fick jag en underlig känsla af att stå
på heligt rum och jag blottade
hufvudet. — Ingen kunde ha målat i
denna belysning, men den färgfläckade
träställningen (den var så gammaldags
att förhöjningen skedde med snören,
som löpte från vefinrättningen) sade
mig tydligt att en konstnär brukat
den. — Hvem?
Jag såg mig omkring.
Regnet trummade fruktansvärdt
på yttertaket, hvars betäckning säkert
var kopparplåt. Blixtarna fingo genom
de kulörta glasen reflexer liknande
bengaliskt fyrverkeri, och den martta
spegelytan återgaf dem som i dimma.
Ibland sopade vinden några drypande
grenar mot rutorna, och då var det
som om händer af drunknande
afskedsbedjande knackat på.
Jag stod stilla midt på golfvet
under den lilla kristallkronan. Den
klirrade ibland vid en åskskräll som
hade den sakta hviskat en bön. Och
det förekom mig på nytt, att jag var
i ett tempel.
Slutligen satte jag mig i rummets
enda stol, rokokomöbeln. Den stod
snedt emot det tomma staffliet.
Hur länge jag satt där, minnes
jag icke mer. Men jag känner ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
