Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Det är då trävaruhandlare Nils
Carlsson från Stenberga rycker in i
handlingen. Carlsson var, hvad man
i Skogsberga kallade för en spekulert
karl, och som han kände patrons
vanor, tog han sina två bröder med sig,
när han gick till patron för att fråga
priset på hans skog. Och Carlssons
bröder voro ena riktiga kaxar till att
se på; långa och grofva voro de, och
båda hade tjänat kronan vid
Ränneslätt. Carlsson var mera spenslig af
sig, men så var han också mera
spekulert än sina bröder.
Patron hade sett dem genom
fönstret, innan de kommo in på hans
gård, och då han visste, hvad saken
gällde, skyndade han sig hastigt bort till
sin soffa, där han kröp upp i ena
hörnet. Där satt han och hälsade de tre
männen med ett nedlåtande grin, då de
stego in i rummet. Men inte för att
han steg upp och bjöd hand eller bad
dem sitta. Skall jag säga, hur jag tror
det var, så tror jag, att patron var
mycket villrådig vid detta tillfälle. Ty
se Carlsson hade vackra pengar på
banken i Stenberga och hade nog bort
jämnställas i rang med befallningsman
åtminstone; men se bröderna hans,
dem ansåg patron vara alltför mycket
allmoge för att få sitta i hans
arfvasoffa.
Där stå nu de tre karlarna. Jag
tänker att Carlsson är i midten och
har sitt smidiga leende på läpparna,
för se Carlsson han hade namn om
sig att kunna umgås med folk,
allrahelst när det gällde affärer. Och på
ömse sidor om honom stå hans båda
storväxta och axelbreda bröder. Men i
den stora soffan sitter patron, den lille
patron Oskar Paulus Persson, förnämt
tillbakalutad i ena hörnet och med
benen uppe på soffan.
CARL SVENSON-GRANER
Nu stod Carlsson och väntade, att
patron skulle bedja dem sitta, men
patron han bara satt där och grinade
i sjumannasoffan. Han riktigt njöt af
att få sitta så där alldeles ensam i den
stora soffan, där det fanns plats till så
många andra. Ja, det var inte utan
han tyckte, att soffan blef som ett
tecken på hans värdighet; han tyckte
rent, att soffan vidgade ut sig ännu
mer, ja blef så lång, att hon räckte
ända bort till den gård, där den af
hans förfäder bott, som låtit snickra
henne, och att den gamla soffan satt
full med osynliga bönder af hans släkt,
hvilka nickande gåfvo honom sitt
gillande, att han höll på sin värdighet.
Något sådant kunde det åtminstone
komma för patron i det ögonblick, för
hans lilla tunna kropp pöste och pöste.
Och då inte Carlsson gjorde min af
att ta till orda, var det i stället patron,
som bröt tystnaden, i det han sade:
”Ja, vill han då börja och språka
om skogsaffären, Carlsson. Jag är
färdig.”
Och så grinade han igen så
illmarigt, som ville han säga:
”Du kan ju få börja, för sista ordet
är mitt i den här saken, så handlare
du är.”
Men Carlsson han var ju en mycket
finurlig karl, och han stod där kvar
med sitt smidiga småleende. Till sist
sade han tveksamt och som i
förbigående:
”Det är en stor och rejäl soffa,
patron har.”
Patron hoppade till af glädje, ty nu
förstod han hur retad Carlsson var,
öfver att han ej bjudit honom sitta.
””Tänker det, tänker det, ” kom det
från honom. ”Det är en gammal
arfvasoffa, och det får rum sju stora kara
i henne. ”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
