Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUMANNASOFFAN
”TJTa,” sade Carlsson, ”en sån där
stor soffa skulle passa hemma bos mig;
jag får bestämdt lof till att låta göra
mig en.”
Han stod ett ögonblick och
funderade och tillade därefter i trefvande
ton :
”För patron vill förstås inte sälja
sin. ” |
Det klack till i patron ty det fanns
nu inget i världen, som han älskade
så mycket som pengar. Ja, det sades
om honom, att han inte skulle tveka
ta ut sina köpetänder och sälja dem,
om han fick ett godt bud.
Men knepig som han var, trodde
han, att Carlsson ville dra hans
uppmärksamhet bort från skogsaffären för
att sedan kasta sig öfver honom
oförberedd och få honom att bestämma sig
till något, som han sedan kunde ångra.
”Nej inte har jag tänkt sälja
soffan,” sade han. ”Men ingen har heller
gett mej något bud på henne.”
Carlsson stod tyst en stund igen
och så sade han:
”Jag ger tretti riksdaler för soffan,
för jag tycker det vore roligt ha ett
minne af patron.”
Nu var det så, att soffan inte var
värd tio kronor, så gammal och ful
som hon var; ja, skulle hon säljas på
auktion hade hon slagits bort för ett
pris, Som motsvarade vedvärdet. Och
detta förstod patronen granneligen.
Men när Carlsson sade, att det skulle
vara roligt ha ett minne af patron, så
vädjade han knepigt till patrons
högmod, och det gjorde han ej förgäfves.
Ty när den känslan stack fram i patron,
så förkväfde den plötsligt alla andra.
”För tretti säljer jag henne inte,’’
sade han, ”för det är en arfvasoffa;
men vill han ge fyrtio, så kör till.”
9. — 1911.
på trävaruhandlarens
129
Carlsson log fortfarande sitt
underfundiga leende, då han sade:
"’Ja, fyrtio kronor är ju för mycket
för en gammal soffa, som på sin höjd
är värd fem riksdaler. Men,” sade
han med en njutningsfull tonvikt på
orden, ”det skall bli roligt få ett minne
af patron.”
Och då tog han upp de fyrtio
kronorna och gaf dem till patron, som
ryckte dem till sig med en ifver, som
om han trodde, att Carlsson skulle
kunna ångra sig i sista ögonblicket;
därpå stoppade han ned dem i sin
plånbok.
Nu slocknade det smidiga leendet
läppar; - han
sade: i
”Jaha, nu har jag i vittnens
närvaro köpt soffan af patron; nu är det
jag, som sitter i henne och patron,
som får stå.” _
Men patron tog det hela som ett
dåligt skämt och svarade:
”Vi få ju rum båda två, vet jag. ”
”Nehej, ” sade Carlsson, ”det är
lögn, vi får.”
Men då patron rakt inte ville flytta
sig, befallde Carlsson sina två bröder
flytta den lille patron ur sin soffa, för
han ville sitta ensam, sade han. Och
de två karlarna togo då patron som
en liten dockegubbe och placerade
honom midt på golfvet.
Nu bjöd Carlsson sina bröder att
sätta sig, och det gjorde de. Patron
han svor och skalf och domderade
alldeles ofantligt, men Carlsson sade bara :
”"Vill han nu börja och språka om
skogsaffären, patron. Jag är färdig.”
Men patron var så ond, så hans
köpetänder skallrade i munnen.
”Jag vill inte sälja min skog till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
