Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2172
Men då får du inte gå mera med
Harry !»
»Asch, Harry! Tror du jag bryr
mig om honom! Han är en dålig
pojke. Han talade om för mig i dag,
att han hade kysst deras jungfru och
sådant. Men jag gick med honom
nyss, för han bjöd på chokolad. Dig
älskar jag!»
De kysstes igen, och dunklet slöt
sig tätare samman om dem. Stadens
lyktor blommade som underliga, gula
liljor genom dimman, och i hamnens
blanka, stilla vatten flöt deras bleka
reflex som stora, darrande
näckroskalkar.
Då Karl Axel kom hem, satt
familjen redan vid kvällsvarden. Det
var tyst, och fadern såg ond ut.
»Du skall passa på l» sade han kort.
»Jag tycker inte om, att du stannar
inne på detta sätt. Du är naturligtvis
ute och springer med kamrater på
allsköns onödigheter. Du vet, hvad här
är att göra hemma. Gå ner och bär
upp vatten och ved, innan du äter.
En annan gång blir du utan mat.»
Karl Axel bet sig i läppen. Det
regnade och var kolmörkt ute, och
han var både våt och hungrig. Ingen
ved var heller huggen. Han tände
lyktan och gick ned. Stormen susade
i tallarna, som vaggade och klagade
med de svarta silhuetterna mot
himmelen, och stora, våta droppar slogo
honom i ansiktet. I det flämtande
lyktskenet föllo skuggorna långa och
fantastiska framför honom, och
trädgården med skogen utanför var som
ett fientligt, farligt land.
När han åter hann upp, hade
fadern gått in till sig.
»Mamma,» sade Karl Axel, »tror du
inte jag kunde få en ny öfverrock, för
AXEL AHLMAN
min kavaj är så urvuxen nu? Och
där är snart hål på armbågarna med l»
»Ja, men du har inte haft den mer
än två år, och vi får laga den, om
det behöfs.»
»Det går nog inte att laga den,
för den är så tunn. Och så är jag
den ende i klassen, som har korta
byxor och sådan rock. De börja kalla
mig för ’Lillen".»
Modern böjde sig djupare öfver sin
sömnad.
»Jag tror inte vi skall tala med
pappa om detta nu, för han har så
mycket att tänka på. Stackars pappa,
det är både lifförsäkringen, och så
måste han själf ha litet nytt, och så
kommer julen med många utgifter,
gossen min. Men till våren kanske
du kan få en ny kostym.»
Karl Axel teg en stund. Så sade
han:
»Tror du inte, mamma, att jag
skulle kunna få biljettpengarna,
fastän jag går. Det gör ju pappa
detsamma, och jag behöfver dem. De
andra har alltid pengar, och det är
så svårt inga ha. De bara tror, man
är snål.»
»Jag skall fråga pappa. Gå nu in
och säg godnatt, så skall jag tala med
honom se’n. Här har du i alla fall
litet.» *
Hon stack handen i sykorgen och
tog fram en nött portmonnä och gaf
Karl Axel en femtioöring.
»Godnatt med dig nu! Och är det
något, så kom ihåg, att du alltid kan
tala med din mamma, min gosse l»
Karl Axel rodnade. Ett ögonblick
brände all hans unga lycka på
läpparna, men det var honom omöjligt
alt säga något. Han svalde hastigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
