Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÖNA KORSET
slog armarna om modern och kysste
henne häftigt.
»Jag är så glad, mamma lilla!»
Hon log blekt och stilla och strök
hans blonda, burriga hår.
»Gud välsigne dig, barnl!»
Den natten sof Karl Axel ej. Han
kröp samman, insvept i en filt, borta
vid den slocknande, svarta kaminen,
men tid och rum fanns ej. Där var
blott ett: den beseglade, fasta lyckan,
som nu var hans för evigt i henne,
den ljufva, den goda. Och han byggde
ett slott af drömmar, hvars krön
förlorade sig i alla vackra himlars blå
evighet. Allt detta skulle bli hennes,
allt var det redan genom honom, ty
en sådan kärlek som hans måste nå
det yttersta, det högsta.
Slutligen tog han fram en bok, han
lånat af Walborg. Det var den enda
skönlitteratur, hon ägde, ett litet
urblekt, tyskt klotband, »Undine». Det
var för Karl Axel förenadt med stor
möda att läsa främmande språk, och
detta var den första bok, han frivilligt
påbörjat. Men det var ett offer, han
hembar Walborg, och när ögonen
slutligen sjönko samman öfver den gamla
vackra sagan blåste signalpiporna vid
stadens fabriker redan sex, och dagen
vaknade i en gråmulen, grumlig
gryning. |
Det led snabbt mot jul, och Karl
Axel tänkte ständigt på det gröna
korset. Han vandrade både ut och
in hvarje dag och led ondt i storm
och köld och regn för att kunna lägga
tioöring till tioöring. Men ändå hade
han en vecka före julafton ej lyckats
samla mer än fyra kronor och åttio
öre. Det var alltid något, som kostade.
En eftermiddag hade han varit ute
och gått med Walborg — långt ut mot
18. — 1911.
273
norr, där kullarna nå fram till
stranden och höja sig med ensliga
ljungstigar mellan ulex och nyponsnår högt
öfver hafvet. De voro båda hungriga,
och på hemvägen stannade Walborg
utanför en liten diversehandel, som
ligger vid bäcken, där staden och
landet mötas.
»Jag är så hungrig!» sade hon. ’
Karl Axel gick in i butiken. Där
fanns ost, smör, franska bröd och
lemonad, och gumman bakom disken
var van att breda smörgåsar åt
vandrare. Han tänkte på sin kassa och
korset och köpte därför några riktigt
goda åt Walborg men åt sig själf blott
en cigarrett för att hon ej skulle
förstå, att han också var hungrig. När
han kom ut med sitt paket, pekade
han nedåt stranden.
»Vi kan gå dit och sitta en stund,
medan du äter.»
»Fy, smörgåsar! Jag vill inte ha
smörgåsar, jag vill ha chokolad. Och
vill inte du köpa, kan jag göra det
själv, så kan du behålla dina
smörgåsar. Eller kanske du inte har
pengar? Det ser inte så ut,» kom det
obarmhärtigt, medan hon mönstrade
honom.
En brännande blodvåg flöt upp i
Karl Axels ansikte. Hon hade berört
såret, och i sin ömtålighet böjde han
sig för slaget. Nervöst drog han ned
kavajens alltför korta ärmar öfver den
ärfda skjortans slitna linning, som
glidit fram öfver handlofvarna. De
stodo tysta ett ögonblick, förlägna
håda. Så gick Karl Axel hastigt in i
boden och köpte ett paket chokolad.
Smörgåsarna stoppade han i fickan
för att äta i ensamheten. Denna dag
betydde för honom tretton långa,
fåfänga vandringar, ty så många
tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
