Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
lefva nu, när inte Dick kunde göra
af med pengar på sina galenskaper.
Nisse tyckte också om att få sig en
sup, för all del, men han drack aldrig
annat än när han blef bjuden. Och
då han aldrig bjöd igen blefvo
suparna allt mer sällsynta.
Det blef vår. Båten behöfde tjäras,
förstugubron var fallfärdig,
bryggstugumuren var farligt trasig. Brita
grälade och bad men Nisse höll igen.
Pengarna äro dyrbara ting och böra
ej ödslas bort i onödan. Gårds.
längorna måste rödfärgas, det var illa
nog, men de fingo nöja sig med en
strykning på norra och östra sidorna.
I väster och söder fick det vara.
Rödfärg kostade ju också pengar.
Vid den tiden utvidgade bruket
sitt jordbruk och en del af torparnas
jord drogs in under hufvudgården.
Det mesta af Nisses jord strök med.
Fodret från hans egna ägor räckte
möjligen till två kor, till hästen finge
han köpa.
Detta kunde aldrig gå an. Släkten
lade råd. Att ha en häst stående på
stall då man måste köpa hvarje höstrå
till honom var en syndig lyx, som
alldeles säkert komme att utöfva ett
menligt inflytande på arfvet.
— Spekulanter fattades ingalunda.
Nisse slog emot med händer och
fötter till en början, men han hade
att göra med folk som kände hans
små svagheter. Tusen kronor i
splitternya tiokronesedlar, understödda af
några glas stark konjak klarade
motståndet fint. Svarten bytte ägare.
Gamla Brita grät och kallade Nisse
ett svin. Nisse smekte sina vackra
sedlar och sade att Brita var ett
gammalt tok. Släkten åt och drack
och for triumferande dädan med den
förvånade Svarten bunden bakefter
trillan.
SIGNE ENGSTRÖM
När Nisse vaknade nästa morgon
skulle han ha gifvit mycket om köpet
kunnat gå tillbaka. Men Svarten var
borta och Nisse måste nöja sig med
att göra stallet skinande rent, till
yttermera visso — endast för att få känna
den ingrodda, kära hästlukten — sopa
det hvarje dag, samt för resten göra
lifvet surt för Brita genom ett
odrägligt humör.
Solen gick upp och ned som den
alltid gör och dagarna länkade sig
till veckor och månader. Under slåtter
och skörd gick allt någorlunda, men
då potatisen var upptagen och hösten
kom med regn och storm och korta
dagar blef lifvet Nisse trist. Han
öfvervann sig själf till den grad att
han lagade bron och muren, endast
för att ha något att sysselsätta sig
med. Snön kom i november det året,
ett enda, starkt snöfall före jul. När
Nisse skottat vägarna klara hade han
ingenting vidare att intressera sig för.
Han började grubbla. Då han aldrig
gjorde någon något för när, lät man
honom hållas. Brita påstod att Nisse
alltid varit litet kåsig, nu var han
väl ändå värre; det var allt. Det föll
henne icke in att bli rädd.
Hvarje morgon och kväll, när
Brita stökade hos sina kära kor gick
Nisse som en fredlös mellan
gårdslängorna. Ibland försökte han såga
ved, men sågen stannade snart och
han började prata för sig själf.
Ingen uppfattade någonsin hvad han
sade, så när som på det obligatoriska
omkvädet: «Någon ränta ska de inte
ha, de satarnal«
Därvid klappade han sig på bröstet
och skrattade skrockande.
Stundom gick han i ett sorts raseri
in till Brita i ladugården och hotade
att sälja korna. Hvarför skulle hon
få ha dem kvar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
