Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTEN
Brita darrade af förskräckelse för
att han skulle utföra hotelsen, men
besvarade den hvarje gång med en
begäran att på fläcken utfå sin lön
för de sista femton åren. Då drog
sig Nisse skyndsamt tillbaka, ty han
hade ingen lust att betala ut några
pengar.
Om kvällarna roade han sig med
att räkna igenom köpesumman för
Svarten, de vackra sedlarna som han
alltid bar på sig. De voro tummade
och vikta i hörnen nu, hade fläckar
och refvor. Mer än en gång slängde
han dem i golf under höga
förbannelser.
«Köp en annan häst, så får du
något att styra med,< rådde Brita.
«En annan häst!« fräste Nisse. <Är
det Svarten det, din dumma
gammeljänta?<
Det sista var alltid mer än Brita
kunde smälta.
«Jag hade kunnat vara gift två
gånger om jag velat och hvem skulle
då se efter dig och ditt? Och för
resten kan du ge mig mina pengar
för de här femton åren . . .«
Längre hann hon aldrig förr än
Nisse var utom dörren med de i
hast hoprafsade sedlarna i handen.
Litet senare kom han alltid åter in i
köket för att i ljuset från den öppna
spiseln sorgfälligt räkna hela summan,
men under de närmaste dagarna sade
ingen af dem ett ord till den andra.
Strax efter jul lät bolaget med
egna och lejda hästar köra sten från
skogen tvärs öfver viken till ett
fabriksbygge framme vid bruket. Nisse
hade varit upp och talat vid förvaltaren
en dag och då han på hemvägen gick
förbi bygget stannade han för att se
på hästarna som kommo i ett långt
tåg, släpande på de tunga lassen. Sist
i raden kom en svart häst; de fina
24. — 1911.
369
benen dröpo af svett och det vackra
hufvudet böjdes djupt under
ansträngningen.
Det var Svarten.
Nisse stod därnere med ett språng,
Svarten lade sitt hufvud mot hans
skuldra med en sakta gnäggning och
tårar, verkliga tårar, sköljde ned för
Nisses gamla kinder.
«Att jag skulle sälja dig, gosse,v
mumlade han gång på gång. <Att
jag skulle sälja dig!<
Drängen som körde var en ung,
hygglig kari.
«Svarten är en bra häst,< sade
han, <men det här är ett förbannadt
knog. Det tar gadden af hvem som
helst.«
Nisse torkade svetten af det
ångande djuret och lade säcktäcket på
dess rygg. Då körarna återvände
efter nästa lass, följde han med. Han
nändes ej åka, han sprang bredvid
och på återvägen försökte han skjuta
på, tills drängen godmodigt förklarade
att han var till mera hinder än hjälp.
Då kom Nisse ihåg hvad Svarten .
älskat förut och han skyndade hem
efter en säck af sitt raraste hö, slet
i ifvern att få en kaka bröd ett helt
spett i golfvet och höll till tack
därför på att få kvastskaftet i hufvudet
af den förargade Brita samt skyndade
till rastplatsen.
Åsynen af den gamle, snåle Nisse
som frivillig proviantör blef en del
unga glopar för stark och han hälsades
med en skur af mustiga tillmälen;
men Nisse såg och hörde ingenting
annat än Svarten.
«Stackars gamle gosse! Ni får
stallrum hos mig,< sade han, talande
mera till hästen än till körkarlen.
«Men vi ha redan gjort upp hos
Anders Nilssons,< invände drängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
