Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
af, så att han sveptes om af en klar,
hög, lifsbringande värmebölja och
hvilade ut i den. Allt detta ser jag klart
nu, ehuru på långt afstånd.
Naturligtvis vill jag att han också skall älska
mig — jag kunde inte lefva samman
med en man, för hvilken jag ej var,
jämte hans lifsverk, det främsta på
jorden, det inför hvilket allt annat
betydde intet.
Om du nu tycker att detta låter
hädiskt egenkärt så svarar jag: visst
inte. Det är sundt och naturligt och
oskadligt för människan. Det är de
stora fordringarna och de stora
gåfvorna, som ge glans åt lifvet. Och
jag är öfvertygad om att jag ej är
hitkommen för att öka mörkret i
världen.
Det var löjligt fruntimmersaktigt af
mig att sända rosorna. Men man kan
ju ha lof att vara det ibland — och
andra än operatenorer kunna ju också
få blommor. De äro dock det vackrast
talande budskap vi förfoga öfver.
Det har runnit upp för mig, att
jag måste bli författare i en eller
annan bemärkelse. Du svärmade ju
alltid för det kallet i forna dagar —
starkare än för att måla — men du
satte det på en så skyhög bergspets, att
du genast resignerade. Jag däremot
tittar nu på det bara från en praktisk
synpunkt; om jag kunde lära. mig
skrifva, måste jag bli till större hjälp. ’
Den tanken föddes plötsligt en kväll i
London, när jag var samman med
makarna Webb — d. v. s. jag satt i
ett hörn och kände mig öfverväldigad
och sade sedan en stor och dum
komplimang, när jag presenterades.
Jag skulle skrifva om litet af hvarje.
Eller det vore kanske förnuftigare att
slå sig på ett specialämne. Nå, det
637
får jag nog klarhet i. En stor
talarinna skall jag aldrig kunna bli, därför
att jag är så späd och liten och har
mitt smala barnaansikte. Sådant
förtar auktoriteten. Men o, hvad jag
önskade kunna tala!
Nu slutar jag all min vishet med att
säga : Kära älskade Magda, ser du inte
själf att du aldrig skall förmå skrifva
så lyckliga bref från Stockholm och
andra platser på denna jord, som du
skrifver från den fläck där du föddes
och där du bör lefva, dö och uppstå.
Det ser jag, som dock för mitt
världsmedborgarskaps skull icke vet om
någon het hembygdsförälskelse. Lyssna
nu bara till den, som är tre hela år
äldre än du! Och så farväl tills vi
råkas.
Din vän Monika.
VIII.
Paul Corvin till sin mor.
Käraste mamma !
Till din hundraårsdag, när tankens
och vetenskapens revolutioner gjort
jorden ännu mera sagolik än hvad
den nu är (ty, för att nu exemplifiera,
hvad äro luftskepp annat än mormors
sagor i fast form), skola dina bref
utges som böcker af din yngste son. Och
då få människorna se, att ingen af dem
är yngre än hvad du är, ingen visare,
ingen mera förtrollande. De skola
blott undra hur äpplet kunde falla så
häpnadsväckande långt bort från
trädet, hur jag kunde vara son till all
denna utsökthet.
Om denna prolog tyder på att jag
skulle befinna mig i något slags
icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
