Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
ändå bara blir ett misslyckande med
henne och bror Abraham i förening.
Alltså hoppas vi att Virginia förblir
där hon är — ehuru det också är
mig emot. För hennes egen skull. Ty
hvad har Lagmanshus att bjuda henne
mer än att vara ett föremål att slösa
kärlek och godhet på. Ett hem och
en viss del af jorden, vore den än så
vacker och uppfylld af goda
människor, är ju ändå ej något som tar
ens allra rödaste hjärteblod och lyfter
en så där att man måste sluta ögonen
och bara tänka — ifall man kan tänka
något alls: Det är för mycket, för
stort, jag dignar under det, jag dör,
jag gör hvad som helst!
Hur skall Lagmanshus kunna ge
Virginia det! Och hon som vida mer
än andra är skapad att möta den
upplefvelsen — jag kan se hur hon skulle
sträcka ut sina vackra händer mot
dem, och öfverstråla dem med sitt
väsens värme. En gest som sade
mer än en vältalares ord och mer än
hvad en stor bok kan trolla fram. Jag
saknar total släkthögfärd, det har ju
inte heller på århundraden funnits mer
än högst tre fyra stilfulla Troilar, men
när jag tänker på Virginia kan jag
ej låta bli att kråma mig.
Med Paul Corvin och Virginia kan
det aldrig i världen bli någonting. Jag
undrar om de träffats ännu.
Naturligtvis. Hon går ju ofta till er. Och så
möts man alltid på landsvägarna
hemma. Virginia som har humor och
förmåga att göra litet af hvarje
försvårar inte ett intressant
sammanträffande. När hon vill, kan hon säga
ännu mera oväntade och ovanliga
saker än skalden själf och därtill på
ett ännu naturligare sätt. Han poserar
dock emellanåt. Gud, hvad jag
läng
HILMA SÖDERBERG
tar efter att se dem ihop, se hur de
reda upp det.
Nu har jag hämtat andan och ätit
lunch. Och så fortsätter jag med att
förklara att du, unga, oförståndiga
Magda Geldern, går på en bred väg,
och att du icke kan föras till något
paradis af Ferdinand Pontin. Som du
är kär i. Du kan inte ta emot hvad
han har att ge och tvärtom — och
kärleken består ju hufvudsakligen i att
gifva och taga.
Om du gifter dig med den
mannen, komma vi så långt ifrån
hvarann att vi knappt kunna träffas. Och
för mig åtminstone är den olyckan
stor.
Med Bernhard skulle du gifta dig
och inte med en societetskurtisör. Då
kunde du och jag få det godt i alla
våra dagar, ty, lyssna nu, jag tror
ödets mening vara den, att jag och
Gabriel Ramsell på ett eller annat sätt
skola gå samman genom lifvet. Just
därom hade jag en stor, skön dröm
en natt. Och då brukar det bli ännu
sannare än då jag formar tingen i
tankar om dagarna. .
Detta är ingenting att skratta åt.
Jag vet ju också att du inte heller
gör det.
Visst ser jag, att jag har en del
arbete framför mig, men sådant är ju
bara glädje. Och hvarför skulle han
inte hålla af mig? Andra män göra
dock det. Hvem skulle dessutom passa
honom bättre? Hvem kan vara
villigare att hjälpa honom? Jag som
endast skulle räkna det för en stor, stor
lycka! Till sist — jag kan älska.
Jag vet det. Honom skulle jag hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
