Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I COLORADO
Ute på gården såg jag Kanel och
Bismarck bland de andra åsnorna och
mulåsnorna och hästarna, och jag delgaf
församlingen, att Schmidt lofvat mig Kanel
för dagen. Jag förkunnade också hur jag
skulle rida till Colorado Springs och
därifrån 20 miles ut på prärien, döda en
skallerorm och återvända med-.hans skinn
som segertecken. Och var någon af dem
villig att deltaga i denna expedition, mot
vanlig taxa?
Nu rökte de alla och spottade utan att
se upp. Ingen ville gå i vägen för den
andre. Det var smidiga, ofördärfvade och
brunbrända pojkar, men riktiga
7175
traf han kunde åstadkomma. För hvart
steg han tog, knirkade det ynkligen i bröstet
på honom.
Hela vägen från Manitou till Colorado
Springs bär det utför och vi ökade snart
till galopp. Då blef det genast så mjukt
att sitta i sadeln som i en
Pullmanvagn.
Emellertid ansåg Kanel om en stund
att vi rörde oss i orätt riktning, saktade
och stannade. Jag slog och bad, George
slog och — bad på sitt sätt, ingenting
hjälpte. Var detta min snälla Kanel,
som jag alltid förut kommit så väl
öfver
cowboys var det inte.
Då min upprepade
hänvändelse till församlingen blef utan
svar, utsåg jag min gamle
bekante George till offer. Han
var lätt öfvertalad, och
Bismarck och Kanel utleddes till
sadelplatsen.
Bismarck var grå, under
det Kanel var en brun åsna.
Båda hade jag ridit, och den
ena hade jag lofvat mig att
aldrig rida mer. Båda visade
en förkrossande likgiltighet för
oss och våra förberedelser. Jag
sökte förgäfves efter en igenkännande glimt
i Kanels ögon — hade han kanske inte fått
halfva min lunch, rostbiff och allt för några
dagar sedan?
Visatte upp,så att det knarrade i sadeln
och fingo fötterna i de stora stigbyglarna
af trä. Som vapen fick jag ett kraftigt
spö, mindre för Kanels skull än för
skallerormens.
Åsnorna hade ännu inte fattat, att det
var vår afsikt att rida ut på dem. De .
stodo drömmande och orörliga.
Men George gaf en klatsch med piskan,
som kom mig att åter tänka på den
nattliga strid jag också hade att hämnas. Och
min Kanel satte af i den mest ofjädrade
oigitzea by (GOOGIe
Präriens ocean.
Utsikt från Helen Jacksons graf.
(Foto. af förf.)
ens med? Plötsligt ändrade han mening,
viftade med sina långa öron och satte af i
galopp. Han öfverförde striden i fiendens
eget läger: Nog skulle han galoppera,
bara jag orkade följa med!
»Slå honom inte på öronen!» skrek
George bakom mig. >»Då ’buckar’ han och
kastar af er.>
Det lilla brunludna, tofviga vidundret
knirkade och gnisslade och fnös och kastade
idel lömska blickar på mig. Jag förstod,
att om jag visade någon andnöd, Kanel
inte skulle försumma det psykologiska
ögonblicket.
På detta sätt kommo vi till Colorado
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
