Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
Liksom naturfolken ha äfven de
antika kulturfolken gjort en del
iakttagelser öfver ovanligare himmelsfenomen,
hvilka förmodligen intet annat äro än
norrsken. Deras fantasi har-:ofta
utmålat de hithörande ljusföreteelserna
som elddrakar, strålomkransade
gudahufvuden, kämpande härar eller djäflar,
omhvärfda af flammor. Redan
Aristoteles, den klassiska forntidens störste
vetenskapsman och mångsidigaste
naturforskare, omtalar, att ”man stundom
under klara nätter kan på himlen få se
sällsammare, djupa grufvor,
hvaröfver hvälfver sig ett ofantligt sken.
Ur grufvorna slungas mångfärgade
facklor, hvilkas ljus blandas som vågor
med rök och brinnande eldtungor.’”
Hans korta skildring anger emellertid
tyvärr icke, å hvilken trakt af himlen
fenomenet uppträder.
Romarhistorien berättar om en
liknande naturföreteelse med angifvande
af den ungefärliga tiden : ”Under
kejsar Tiberius’ regering,” heter det,
”ilade krigshären från Rom till
hamnstaden Ostia för att hjälpa till att släcka
den eldsvåda, som man trodde hade
utbrutit där, men som i stället visade
sig vara en halfljus glöd från himlen,
snarast lik en svagt rökig eld.”
Hos romerska =historieskrifvare
förekomma flera andra ställen, hvilka
knappast kunna tyda på annat än
norrskenet. Sålunda år 103 f. Kr., då
”himlen brann och ett blodregn syntes
falla mot jorden, allt under det vapen
kämpade mot hvarandra på himlen”’,
eller år 101, då de med den rikaste
fantasien utrustade iakttagarna t. o. m.
bevittnade att ”ljuset åtföljdes af
vapenrassel och hornstötar från himlen”!
På ett annat ställe heter det, att 3’
plötsligt en natt blef en eld sedd mot norr,
så ofantligt stor, att somliga trodde,
FORNTIDENS KÄNNEDOM OM
att världen brann, andra att himlen
fattat eld”". Vid fenomenets förklaring
tog man alltid sin tillflykt till det
öfvernaturliga. Det var intet annat än
gudarnes och demonernas kamp, af
hvilken man kunde få se och äfven höra
vapenleken och det dröjde mycket
länge, innan de i norrskenet sedda
uppenbarelserna veko för en lugn och
fantasifri betraktelse utan skräck och
fruktan. Ännu vid det sjuttonde
århundradets slut höra vi talas om blodiga
härar, ilammande lansar, svärd och
tält på himlen.
Ilakttagelserna öfver norrskenet
gjordes helt naturligt vida säkrare och
oftare i norra än i södra Europa. Det
är också från våra skandinaviska
förfäder som vi ha den mest intressanta
af de äldsta förklaringarna, en
förklaring, som hvarken talar om blodiga
svärd, kämpande gudar eller brinnande
spökgestalter. Den förekommer i ett
arbete af en medeltida lärd, i den
ryktbara Speculum regale eller
Kongespeilet, mot slutet af 1100-talet författad
af en förnäm norrman eller möjligen
kung Sverre. Häri heter det: ”Ljuset
är desto klarare, ju mörkare natten är.
Det synes oss som ett stort, vida
aflägset sken från en eld, hvarur skarpa
spetsar stiga upp till olika höjd. Så
länge strålarna stå högst, lysa de så
starkt, att man kan jaga i deras sken,
om man så vill. Vid dagens inbrott fly
flammorna. Somliga säga, att ljuset är
ett återsken af den eld, som rundt
omkring omger hafven och alla de vatten,
som flyta på utkanten af jordens boll.
Andra säga, att det är återskenet af
solen, medan den befinner sig under
hafven, och åter andra tro, att det är
isen, som under natten åter strålar ut
det ljus, den under dagen insupit.” —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
