Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”ZULEIKA”
var vid dödsstraff förbjuden att tala
om det, måste hon skriftligt meddela
mig förhållandet.
Skulle det verkligen vara möjligt?
Var det verkligen Zuleikas födelsedag?
Naturligtvis! Hvad skulle hon ha för
intresse af att hitta på det? Anej, det
var nog sant! Min Zuleika hade sin
högtidsdag, och den skulle firas inom
det trånga område, som ett järnvägståg
erbjuder.
I en liten by i Bulgarien
anskaffades genom tågintendenten en stor
bukett friska och färgrika blommor, med
hvilka Zuleika välkomnades och
gratulerades, då hon på morgonen i sin
väninnas sällskap trädde ut ur sofkupén.
Om hennes förvåning öfver
hyllningen ej var uppriktig, så var den väl
spelad, men man kunde äfven tydligt
märka, att mina och min reskamrats
välönskningar mottogos långt ifrån illa.
Jag måste på grekinnans begäran
intyga på hedersord, att hon ej sagt
något, detta kunde jag ju med godt
samvete göra. Den listiga grekinnan log sitt
soligaste leende, och sedan frågades ej
vidare efter, hur hemligheten blifvit
röjd.
Den fagra atenskan inbjöd
födelsedagsbarnet, tysken och mig på frukost,
och min reskamrat och jag inviterade
damerna, den ene på lunch och den
andre på middag. Och så var dagen
ordnad till min stora belåtenhet och,
som jag tror, äfven de öfrigas. Jag
skulle således få vara i Zuleikas
sällskap minst tolf timmar — i dag.
Det blef också en ovanligt angenäm
dag. Zuleika visade sig outtröttlig i
lustiga infall och påhitt. Hennes
uppfinningsrikedom, när det gällde att
fördrifva tiden i vårt abonnerade hörn i
salongsvagnen, var beundransvärd. Hon
845
underhöll äfven öfriga resande och blef
därigenom allas förklarade gunstling.
För alla hade hon ett gladt ord till
hands. Tyska, engelska och franska, ja,
äfven turkiska flödade med samma
lätthet öfver hennes läppar, trots den långa
järnvägsresan förmärktes ej ett spår af
trötthet hos henne. Det sista hon
»ordnade» på kvällen var att narra i de
turkiska passmännen, som vid gränsen
mellan Bulgarien och Turkiet kommo för att
syna våra pass och som naturligtvis ej
förstodo ett ord af den svenska texten
i mitt pass, att jag var »officier de la
diplomatie suédoise». Tack vare detta
hedrades jag i motsats till andra
resande med både ett vänligt bemötande
och en artig bugning af passmännen. Diå
syntes de hvita pärlraderna innanför
Zuleikas purpurläppar tydligare än
någonsin förut, och ett klingande skratt ljöd
genom natten på den ensliga
järnvägsstationen »Mustafa Pascha».
Nästa morgon skulle vi intaga vår
sista måltid tillsammans. Vemod
blandade sig i glädjen öfver att snart vara
vid målet efter den trots allt tröttsamma
resan.
Min Zuleika och jag sutto ensamma
kvar vid bordet, sedan de öfriga gått
att ordna med bagaget. Och tåget
rusade alltjämt fram öfver Turkiets
gräsöknar.
Då lutade Zuleika plötsligt sitt
burriga hufvud mellan sina båda händer
och sade:
»Hur länge stannar ni i
Konstantinopel, monsieur le suédois?»
»Eftersom tåget är mycket försenadt,
får jag nog för denna gång inskränka
mitt besök där till en timma, ty redan
klockan fyra går den bät, som jag tänker
fortsätta med,» svarade jag.
Zuleika sprang upp och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
