Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”ZULEIKA”
Och en bättre reskamrat kunde icke
en nådig försyn ha skänkt mig. Zuleika
älskade särskildt kvällens svala timmar
i månskenet. Hon kunde då stå långa
stunder och stirra mot öster, tills hon
med en suck lät de vanliga orden »mon
påére, mon pére» gå öfver sina läppar.
Och liksom för att jaga bort dystra
tankar fattade hon så beslutsamt min arm,
och vi gingo flera timmar, som dock
svunno fort vid Zuleikas sida, fram och
tillbaka på det rymliga promenaddäcket
under stjärnhimlen.
Under dessa promenader underhöll
hon mig med små berättelser, af hvilka
jag kunde förstå, att hon rätt väl kände
till London, Paris och Berlin samt
framför allt — Potsdam. De flesta af
hennes små historietter voro hämtade från
officersvärlden i Potsdam. Men om sig
själf ville hon aldrig tala.
Zuleika var också mycket
morgonfrisk. Men hon hade försyn med sin
sjusofvare till reskamrat. Visserligen
hördes alltid en lätt knackning och ett
muntert »bon matin», när hon passerade
min hytt, men sedan fick jag vara i
ostörd ro.
Utom en morgon.
»Sydney» hade just ankrat utanför
den hvita staden Rhodos på den
underbara ön med samma namn. Det var
en sådan där gudahärlig morgon, som
man sällan får vara med om i lifvet.
Zuleika kände tulldirektören på Rhodos
och utverkade, att hon och jag samt
en ung dam från Jerusalem, som vunnit
Zuleikas vänskap, fingo följa med
tulljakten i land. Där blefvo de tre
resenärerna af den för ovanlighetens skull
sympatiske tulldirektören inbjudna till
hans charmanta villa, där vi beundrade
den hänförande utsikten och drucko ett
glas vin. Därefter gjorde vi en
pro
847
menad genom den hvita staden, som
gjorde ett förtrollande vackert intryck,
där den sänkte sig terrassformigt i
grönskande lundar ned mot det blå
Medelhafvet.
Ju mer vi nalkades Syriens strand,
desto mer glad och — nedslagen
verkade Zuleika. Hennes lynne var
ombytligt som ett aprilväder.
Och så gick då slutligen »Sydney»
för ankar i Beiruts hamn. Som alltid
i orientaliska hamnar var ångaren
genast kringsvärmad af en massa
småbåtar. Bland dessa var en motorbåt,
som tillvann sig särskild
uppmärksamhet. Jag frågade Zuleika, hvem det
kunde vara, som höll sig med en sådan
lyxartikel här ute i Orienten. Zuleika
såg åt det utpekade hållet, gaf till ett
illskrik och skulle så när ha hoppat
öfver relingen, om jag ej hållit henne
tillbaka.
»Ma mére, ma mére,» skrek hon
exalteradt, och tårar strömmade nedför de
mörka kinderna. — — —
Efter en stund sutto Zuleika,
hennes mor — en stor och ståtlig kvinna
om cirka femtio år — samt jag i
motorbåten, som af ägaren, en af Beiruts
rikaste köpmän, fördes i land.
Och så stod jag då med min rara
reskamrat vid målet för vår färd. Det
var så mycket, som jag skulle velat säga
Zuleika, men hennes mor lade nu
fullständigt beslag på henne.
Vi togo emellertid in på samma
hotell, och jag hade således alltid utsikt
att få träffa Zuleika vid dinén.
På aftonen mötte jag Zuleikas mor
på en gata i Beirut. Hon vinkade
vänligt på mig, jag lät vagnen stanna och
frågade, om hon ville göra mig
sällskap till hotellet. Hon tackade och steg
upp i vagnen. Under denna åktur fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
