Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890
Om fem minuter voro vi på rätta
platsen, en liten kulle, omgifven af
björk i sin fina, späda grönska.
Trasten höll på att slunga ut sina
härliga, djupa kärlekstoner, toner, som
tala om den mörkgröna, susande
granskogens trolska sagor.
Skogsdufvan däruppe i furan sjöng
en vaggsång för sina små nykläckta:
»O-0, 0-0, 0-0».
Gökuslingen, den fräcke
förföraren, nidingen och bofven, hade inte
ens så pass skam i sig, att han hade
vett tiga, utan sökte med all makt
locka den lilla frun från pliktens väg
med sin entoniga sång.
Nattskärran surrade och spann:
»Surr, surr, surr!» Jag har undrat, om
hon någonsin hinner spinna den eviga
tråden färdig, så hon får väfva
bröllopsskjortan att ge sin prins, får gifta
sig, får ro.
Till slut nere i Jontes rågåker går
den första kornknarren, hon ock efter
sägnen en gammal mö, som oafbrutet
ängsligt ropar på: »Kär-kär!
Kärkär!»
Stackars gamla möga, vänta får du
nog!
Där uppe, långt uppe i det blå,
går en stor snöplog fram mot norden.
Ett svagt, kacklande ljud når ditt öra.
Räkna dem inte för all del, för då
komma de genast ur takten!
Horsgöken, himmelsgeten, gnäggar
någonstans, uppe, nere eller bredvid oss.
Hvar kunna vi inte bedöma. Solen
har längesedan gått till hvila, skogens
sång tystnar, tynar af så småningom.
Trasten slår sin godnattdrill och flyger
ned till boet.
»Bum! Bum’!» Här kommer den
store, svarte tordyfveln. Han har
brådtom. Pass upp för morkullan!
KAPTEN MACFIE
Tordyfveln är hennes förridare. Ja
visst, där kommer hon, fladdrande
öfver trädtopparna. »Pisp, pist!» höra
vi på långt håll, så närmare: »ort,
ort, pisp!» rätt på, där vi stå.
»Pang’!» Hon föll! Så strax en till,
där komma två stycken i följe.
»Pang, pang’» Berget ekar: »pang,
pang, pang!» Fem stycken fina fåglar
i väskan. Hemåt i trolska månskenet
den friska, daggiga majnatten.
O, du Värmeland, så underbart
skönt du är i dina mörka skogars
prakt, dina sommarnätters ljusa
fägring!
På hemvägen talade vi om Jonte,
»hjälten Jonte, borde han egentligen
heta,» tyckte P. »Ser du, jag var bara
barnet, då det hände, skogselden,
menar jag. Har ju egentligen endast hört
om den genom far, som satte stort
värde på Jonte. Men gå du upp till
torpet i morgon, söndag. Då molar
och arbetar gubben aldrig, och då
ge han och mor Marna dig gladeligen
besked om allt du vill veta och mer
därtill!»
Nå, jag gick. Om möjligt såg den
lilla stugan än mer inbjudande ut än
i går, solen sken varm, och ett
helgdagsskimmer hvilade öfver allt.
»Asch ja! Inte är det något att
språka om,» tyckte Jonte, då jag bad
honom tala litet om den stora
skogsbranden.
»Åjo, visst är det ”felle” det!» tyckte
Marna. »När ”harren” är så snäll och
”gemen” att vilja höra om det. Gå du
bare på Jonte, ”mennas” jag lagar en
tår kaffe åt er. Tala nu om det, just
det var! Glömmer du ”nöet” så ”skrän”
bara på mig. Jag hågar det nogsamt,
jag, justament som om det händt i
går afse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
