Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR SKOGCEN TOG
»Jo se, ”kaftin’, jag var
torparedräng i ”mi onge ti’ hos Ola i Maa.
Han var en riktig ”snålbitare” och
”grömvarg” och en, som aldrig gaf
bort en ”skälling” i ”fångtta’, utan att
han fick två igen. Jag hade tjugu
riksdaler i årslön och två i städja, tyg
till ett par vallmarsbyxor och läder
och salu till vinterstöflar. Sommartid
gick vi ”barfötta”, så den ”tia” sörjde
vår Herre för skoplagg åt mig. Kosten
och sängplats bredvid två af hans
”ongar” bestods därtill, fast maten var
just inte så mycket att språka om.
Välling och gröt, hafrekaka och
ärtebröd och en tår sur mjölk emellanåt.
Se Ola ”unnte” inte sig själf och
dess mindre någon annan bättre, dag
ut, dag in vid ”sole uppgång till sole
nedgång” gick jag i styft arbete både
vinter och sommar, vår och höst. För
det mesta gjorde jag Olas
skyldighetsdagar för torpet på herrgården, plöjde
och harfvade, teg upp, teg ner. Att
se de stora, tröga, trötta oxarna för
plogen gjorde mig ock trött och trög.
Det kunde ju aldrig bli någon fart,
och jag tyckte bäst om, när det gick
undan. Var det blötväder, hängde och
klibbade leran fast vid mina fötter,
kändes som tunga fotbojor, och
stegen blefvo än tyngre, lifvet tungt,
dystert. Sommarsolen var härlig nog,
men hon brände så obarmhärtigt hett
ibland. Stackars mina oxar, hur de
slet och drog och flämtade, bromsen
stack, myggen stod som en rök öfver
deras tåliga, ledsna hufvuden.
Dagarna voro också dubbelt långa då.
En torpardrängs lif var tungt nog,
må ”kaftin” tro. En bara gick och
kokade af ilska, bara väntade på att
vällingeklockan på gården skulle ringa:
”kasta och spring, kasta och spring"|
”VÄRME” 891
Sedan var det att få maten i sig,
”vassvälling” och hafrebröd, kasta sig i
halmen och få någon timmes sömn.
Sommartid blef det just inte mycket med
sömn eller hvila, för när jag gjort
herrgårdsdagen, sträfvat hem till
torpet och slefvat i mig ”vällinga”, så fick
jag gå ut och hjälpa Ola halfva natten,
nyttja ”legen” eller gräfva diken.
Om vi aldrig hade ro, hvila eller
någon sorts nöje, frågar ”kaftin”. Jo,
på sitt sätt hade vi nog så. Gud
förlåte oss för sådana nöjen! Ofta satt vi
i dagsverksstugan på
middagsrasterna, spelte bank och knack om de
hårdt förtjänta små kopparslantarna
med kort så svarta och rundslitna, att
de skulle varit totalt oigenkännliga för
dem, som inte handskats med dem så
ofta som vi.
Eller ock salade vi ihop till ett par
stop brännvin. Lördagskvällarna fick
vi Nytorps Magnus med, som kunde
handtera stråke och ”fela” så
”erbarmligt” grant i dansmusik och gick
vägen längs och spelade, så att alla
jäntorna voro som rent af tvungna ränna
med till backen i Ängetorps hage. Se,
där blef dans och lif, skrål och
slagsmål och annat med — ja, mycket
elände.
Ser ”kaftin’, en var ung den ”tia”,
ung och barnslig, hade väl inte bättre
vett. i
Så gingo några år, själf märkte en
just ingen vidare förändring. I ”alle
fulle fall blef det från pojkåren till
mandomen. Jag hade då lärt mig en
hel del, förstås, kunde plöja n:r 1
på herrgården, och i slagsmål var det
ingen ”vatare” än Jonte. Svärja och
förbanna, tugga snus, supa brännvin,
ränna efter ”tösera” på lördagsnätterna
var jag ’go” till, man var ju inte mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
