Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - När solen kommer tillbaka: Av Ansgar Roth. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ekvatorstrakterna, där alla dagar året runt
äro lika långa, tolv timmar, och
följaktligen temperaturändringarna obetydliga,
finnas inga årstider i vår mening. Inom
norra halvklotets tempererade zon, mellan
Kräftans vändkrets och polcirkeln, pläga
ju december, januari och februari räknas
som »vintermånader». Vid höga
breddgrader såsom hos oss är vintern i regel
kallare än på kontinenten. Detta av två
skäl: dels är årets kortaste dag (vid
vintersolståndet) kortare, dels är solens
middagshöjd då lägre än i sydligare trakter. Å
andra sidan är midsommardagen här
visserligen längre än i Mellan-Europa, men
eftersom solhöjden även då är mindre, så
blir skillnaden sommartid ej avsevärd.
Sveriges läge i klimatologiskt
hänseende är följaktligen föga avundsvärt.
På sistone ha emellertid väderleken och
tiderna varit så dåliga, att man kunde
känna sig frestad hylla de fornklassiska
filosofers pessimism, som ansågo att
världen under årtusendenas lopp alltjämt
försämras — så materiellt som andligt.
Enligt de sibyllinska böckerna hade
mänskligheten (redan då!) från en gyllene vår
under Saturni (Kronos’) spira genom
silverålderns sommar och bronsålderns höst
gradvis nedsjunkit till järnets nu rådande
hårda regemente.* Lyckligtvis förkunnade
de samtidigt av astrologiska skäl en
pånyttfödelse, som måste inträda då stjärnor
och planeter en gång åter intoge samma
ställning, som de en gång innehaft. Denna
period — världsåret — skattades av
Heraklit till 18,000, av Cicero till 12,954
solar. Vi ha ju för länge sedan vuxit
ifrån all astrologisk övertro och veta för
övrigt, att himlakropparna aldrig återvända
i precis samma inbördes läge. Men från
den celesta mekanikens läror känna vi tal-
rika periodiska förskjutningar, kortvariga
såväl som sekellånga, uti solens, månens och
planeternas ömsesidiga rörelser. En svensk
forskare, prof. Otto Pettersson, har genom
sina hydrografiska undersökningar lyckats
visa, att vårt klimat är i hög grad
beroende av oceanens, närmast
Golvströmmens rörelser. Dessa senare åter
bestämmas av månens och solens ställning, som
framkallar ebb och flod samt fluktuationer
däri. Genom att i detalj studera våra
krönikor så långt tillbaka i tiden, som
sådana över huvud existera, har prof. P.
med stor sannolikhet uppvisat samband
mellan så olikartade företeelser som
himlakropparnas ställning, solfläckarna, sillens
vandringar, medeltidens svåra köldvintrar,
Hansestädernas blomstring etc, varom allt
bleve för långt att här berätta.
Skandinaviska halvöns klimat är underkastat
periodiska förbättringar och försämringar, som
kunna genom astronomiska kalkyler
beräknas. Vi äro räddade från pessimismens
avgrund, och det har än en gång bevisats,
att allting går över lika visst som att
allting går igen.
Det må icke förundra oss, att solens
återvändande vid midvinter i alla tider
firats såsom ett ämne till stor glädje och
gamman i vårt karga land. Att
stenålderns svenskar, flera tusen år före Kristi
födelse, dyrkade solen, veta vi av från
denna avlägsna tid stammande föremål,
emblem på solens gudomlighet, det
fyrekriga hjulet och yxan, föregångare till
Tors hammare. Solens och månens
hastiga lopp förklaras genom två
förföljande ulvar, av vilka en omsider slukar
månen. »Då mister solen sitt sken,
den stora vintern inbryter och stormar
rasa i naturen.» Isländarna indelade
fordom sitt år i två hälvter: vetur, vinter,
* Märkligt är, att den forngrekiska bronsåldern, om vilken Homerus har några på tradition
grundade antydningar, nyligen blivit framdragen ur en mångtusenårig grav vid de uppseendeväckande
utgrävningarna av sagokungen Minos’ underbara palats »Labyrinten» vid Knossos på Kreta. Fyndens
ålder uppskattas till 2000 à 3000 år f. Kr. och bära vittne om en synnerligt rik och hög kultur,
som sedermera gått helt och hållet förlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
