Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fredrika Bremer och kvinnornas frigörelse. Av Hilda Sachs. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Edlas gestalt i " Presidentens
döttrar’’ är tecknad en kvinna, som ur
de bortskymdas sorgbundna led arbetar
sig fram till klarhet och ro.
Fredrika Bremer var en "socialt
intresserad’’ om någon, därför står hon
också vår tid så förunderligt nära,
ehuru hon dog för snart femti år sedan.
Då hennes vän Böklin 1835 med hjälp
af frivilliga krafter öppnar en
borgarskola, säger hon sig glädja sig däröfver
P. J. Böklin.
(Efter målning af Fr. Bremer.)
mer än om han skrifvit ryktbara
folian-ter. Med eldigt nit forskar hon i tidens
rörelser, och då hon hör om röster,
som i Amerika höjt sig för kvinnornas
frigörelse, väckes hennes vandrarlust
och forskningsnit: hon vill lära känna
det nya landet. Här hemma saknas
dock icke heller väckelsetillfällen, och
märkligt nog är det åter Wallin, som
råkar vara den, som uppkallar henne.
"Jag hörde ärkebiskopen i går,"
skrifver hon i ett bref omkring tio år
efter den förra episoden, "i ett tal koka
upp sina gamla maximer öfver
kvinnans kallelse och uppfostran, och jag
tänkte på några ord, som Tegnér skall
ha sagt om honom: ’Wallin är ett
snille, men han är ett dumt snille.’
När jag hör kvinnans enda mål här i
lifvet sättas i att blifva maka och mor,
när jag hör hela hennes bildning skola
afpassas, så att hon kan passa för sin
man, och hela hennes väsen, hennes
anlag, hennes talanger skrufvas efter
denna norm, då såras min känsla och
mitt sunda förnuft. .. Du, min gode
Böklin, kan nog gifva oss den rätta
hvilopunkten i fråga om kvinnans värld
och verksamhet."
Men den gode Böklin svarar
filosofiskt utan att direkt inlåta sig på frågan,
och så sker det gång på gång under
årens lopp i deras flitiga brefväxling.
"Säg, min gode lärare?" frågar
Fredrika, "vill du gifva kvinnans själ
luft genom att öppna henne
verkningskretsar i de flesta af de kretsar, där
männen arbeta .. . ? Borde icke hvar
kvinna så bildas (om möjligt), att hon
kunde själfständigt bestå och verka utan
af seende på äktenskapet?"
Böklin svarar sväfvande som förr
med tämligen allmänna talesätt, men
egendomligt är att se, hur hans
väninna lifvet igenom tackar för att han
så väl förstått henne. Det är som om
hon icke ville se eller icke ville låtsa
om en viss meningsskiljaktighet på
denna punkt. Måhända trodde hon på
en samstämmighet i grunden. Endast
en gång, när hon fått hans kritik öfver
sin roman "Hemmet", måste hon
replikera orh förklarar på nytt, hvad
hon afsett med sina kvinnofigurer i
boken, och betecknande är den
hälsning hon angående dem sänder till
Böklins hustru. "Det är mig en glädje,
att hon tycker om några af mina barn.
Det är inga jag hellre vill behaga än
de ädla af mitt kön."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
