Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - En invigd. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knäppta i skötet. Vi hade hunnit förbi
Wallersnäs och stäfvade nu i raskare fart
hän öfver en vid och solblank fjärd. —
"Jag skall svara på herrns fråga,’*
började han åter: "därför att jag kan
det."
"Tack," inföll jag kort, men med
eftertryck.
"Att jag, för min del, aldrig som jag
nu kan erinra mig, fruktat för — det
som kallas spökeri, det försäkrar jag.
När det kommit, det vill säga — när jag
fått se och erfara, att de döda lefva, har
det tyckts mig naturligt, just som det
skulle vara."
"Så! — Och det — har händt er —
ofta?" —
"Ja, beror på, hur man menar. Skulle
jag tala om för herrn alla de gånger, det
händt mig, så hunne jag nog inte med,
innan vi äro framme."
"Å, verkligen? Om jag inte kände
herr Halm så väl, kunde jag tro, att ni
skämtade med mig."
"Hm. Med herrn?––––Med dessa
ting skämtar ingen, som pröfvat dem. ■—
Men nu ville jag endast berätta ett fall
— som visar, att det icke är att frukta,
utan tvärtom. — Vi hade en bror, vi
syskon, som gick till sjöss, med
långtradare. En duktig pojke, riktigt bra och
präktig ung man, det var han. Och det
var nog honom, Arvid, vi alla därhemma
höllo af mest. Han hade också en
fästmö — också en bra och förträfflig ung
människa. Hennes familj och en del annat
godt folk hade visserligen haft rätt mycket
emot förbindelsen. Men — de fingo sin
vilja fram. Och så for han. När han kom
igen, skulle de giftas."
"Han — kom inte igen?"
"Nej. — Jo. —- Ja, om jag nu får
berätta —? — Det hade gått långt —
flera månader öfver tiden, då vi väntade
5. — 1913.
honom tillbaka. Det skepp han farit ut
med, hade lyckligt anländt hem. Men vi
visste, han hade för afsikt att byta tjänst i
någon sydamerikansk hamn: — för den
goda hyrans skull, förstår herrn."
"Nå?"
"Men som sagdt, han hördes inte af.
Brefven, som han annars punktligt skickat,
uteblefvo alldeles. Nåja — mycket kan
ju hända en sjöman ute i världen, som
hindrar alltför regelbunden
korrespondens. Men i alla fall, därhemma begynte
pratas hit och dit om Arvid. Vi, hans
närmaste, vi sörjde ju, vi fruktade, att
något svårt händt honom. Men något
ondt — om honom — trodde inte vi.
–Men hans flicka fick ju ingen fred för
släkt och vänner, som dels gärna såg, att
hon gaf den fästmannen på båten, dels
väl äfven ville trösta henne på deras sätt.
De mente på, att Arvid med afsikt höll
sig borta — och svek sitt ord."
"Och hon —?"
"Ja, inte ville hon tro dem! Men
— hon blef snart så ifrån sig, att hon
var nära däran. — — — En natt, ja,
så sent var det ju inte, kanske bara vid
tio, half elfvatiden — en mulen höstnatt,
kom jag hem från hamnen. Vår gård
ligger i vinkel med den, där Arvids flicka
bodde. — Det var mörkt i alla fönster,
i båda längorna. Men jag hade en god
lykta. Jag lyste med den öfver
gårdsplanen, som jag brukade, för att se, om
allt var bommadt och i sin ordning. Då
ser jag Arvid, midt i det skarpa, klara
skenet, gå tvärs förbi mig, med ansiktet
vändt mot hennes hem, mot hennes
fönster. Jag stannade — för att riktigt noga
låta lyktskenet följa honom. Vid
granngårdens port — försvann han."
Halm teg, och strök sig ett par tag
öfver ögonen. Jag återhöll en mängd
frågor. Han fortsatte snart:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
